Rangordningen - vem bryr sig?

Var ute igår kväll och gick med hundarna. Träffade på en trevlig tjej med sin goldentik, och vi slog följe.
Pratade lite o ditt och datt som hade med hundar att göra, och hon nämnde en bok hon hade läst och där det stått att läsa om det här med vikten av rangordning, ledarskap och att hunden skall veta sin plats i familjen för att inte vilja ta över och bestämma över sin människofamilj. Hon hade gillat boken, då hon tyckte att buskapet var jätteviktigt.

Det är så sorgligt!

Sorgligt att människor som lever med sina hundar fortfarande lever i tron att hundars enda önskan här i världen är att ta över ledarskapet över sin familj.
Den teorin är så gammal och förlegad, rena rama medeltiden, faktiskt.
Väljer man att tro på den sagan, så innebär det att livet med hunden på något sätt alltid blir en kamp, aktiv eller passiv, som går ut på att den som är högst upp på rangskalan är den som alltid bestämmer över den andra.

Alltså - hunden eller jag, någon av oss måste det bli!

Vad händer om vi bestämmer tillsammans jag och min hund, eller om vi turas om att bestämma, dvs. min hund faktiskt får välja och bestämma aktivitet ibland. Så som man naturligt gör i familjer, oavsett om det handlar om människor, hundar eller vargar.
Att jag nämner vargar beror på att det är därifrån mycket  av ledarskaps/rangordnings teorierna kommer.
Man gjorde studier på vargar i fångenskap, man studerade också andra djurarter sosm levde i fångenskap, dvs. ofria och i onaturliga grupper och såg en hierarki med rangordning, stela, rigida roller och mobbing, med en på toppen och en på botten av rangskalan.
Man trodde att det var så vargflocken fungerade och drog slutsatsen att det var så det även fungerade hos hundarna, som härstammar från vargen.
I stort sett hela hundvärlden gjorde detta till sin sanning.
Men, utvecklingen går vidare, det gör den alltid. Ingenting är statiskt, inte heller våra sk. sanningar.
Oerhört mycket forskning har gjorts sedan dess, man har studerat vargar i frihet, vilket givetvis ligger mycket närmare sanningen, då de lever ett naturligt liv i sina familjegrupper och man har studerat hundar, både vildhundar och tamhundar.
Och, forskarna har fått krypa till korset, dvs. kända vargforskare som David Mech och hans kollegor har berättat att det finns ingen strikt hierarki bland vildlevande fria vargar, det kan man bara se hos djur i fångenskap som inte själva valt att leva tillsammans. Vad man har sett är att mor och far i flocken har den ledande rollen, men det handlar inte om att hålla sig kvar på toppen med hjälp av aggressioner, dominans eller annat tråkigt. Det de har, som gör dem till naturliga ledargestaler i flocken är erfarenhet och förmågan till val och strategier som gagnar resten av flocken. En sådan ledare följer man med glädje.
Det man också har sett är att alla flockmedlemmarna delar på rollen att bestämma, var och en kan bestämma över det som de är bäst på för tillfället, spåra, passa ungar, leda omringandet av bytet osv.

Det innebär att alla får vara med och bestämma!
Där sluts cirkeln.
OM alla får vara med och bestämma, då behöver vi ju inte tänka på rangordningen i familjen.

OM alla får vara med och bestämma då kan jag och min hund turas om att bestämma.

Rangordning och dominans finns, men bara hundar emellan. Det finns inom varje art, men bara inom arten.

Det har till syfte att vinna fördel i situationer där det finns något att konkurrera om, man mäter sig med varandra, man kanske gör upp rent fysiskt, och ibland kan det bara handla om ett ögonkast, så är diskussionen över.

Problemet med våra hundar idag är inte att de vill ta över hela världen och att de vill bestämma över oss och våra familjer!

Problemet idag med våra hundar är att

- de lever ett för dem många gånger onaturligt liv, ett liv där de inte kan få utlopp för sina naturliga behov och instinkter, hunden får inte vara hund.

- kommunikationen mellan hund och dess människa inte fungerar, hunden förstår inte vad hundägaren vill och hundägaren förstår inte sin hund.

- de får alldelse för lite träning i umgänget med andra hundar, vilket skapar osäkra hundar med ett bristfälligt hundspråk.

- många hundägare är osäkra och rädda, vilket de överför till sina hundar.

- hundägare kan för lite om hundträning och inlärning och på det sättet inte förmår lära sina hundar vardagslydnad.

Så, nu kan du med gott samvete släppa alla korkade sk. sanningar om dominans, rangordning och ledarskap.

Lev, bestäm och ha roligt tillsammans med din hund!

All you need is love!

Nytt år och nya funderingar, precis som det skall vara.

Ser tillbaka till 2011, och det var ett fantastiskt år med spännande innehåll.
Träffade väldigt många hundägare som kom för enskild träning, utredning av hundproblem och rådgivning.
En massa fantastiska människor, som var modiga och tog tag i det som inte fungerade optimalt.
Tack, alla ni som förgyllde mitt arbete, och som fungerade som läromästare för mig.

Jag lär mig fortfarande nya saker med varje hund och människa!

En ny utbildning såg ljuset - Fördjupad hundutbildning/instruktör, och även där lockades modiga kvinnor(ja, än så länge enbart kvinnor) att ta steget fullt ut, för att ta till sig nya kunskaper och våga växa.

Härligt!

Jag blev med en hund till, Bellas bror, Pinpon som blev hemlös, flyttade hem till oss.

Det var en mycket trasig vovve som kom, rädd, superstressad och överaktiv med ADHD symtom.

Det har varit en berg- och dalbana, men idag ca 6 månader senare, har vi en Pinpon som är lugn, trygg, alltid glad och som älskar att träna och hitta på saker. Och som inte är överaktiv längre, utan som kan ta det lugnt och chilla när det behövs.

Jag har funderat mycket på honom, OCH på mig och mina värderingar.

Jag har precis som andra i samma situation, flera gånger funderat på om han är rätt hund för oss, om vi fixar hans problem och jag har stundtals tyckt att han varit överjobbig.

Det som blev det avgörande för min del, var när jag till slut insåg att jag måste älska och acceptera honom precis som han är, med alla hans problem.

Sluta irritera mig och bekymra mig, utan istället skratta åt det han gör tokigt, och se hans positiva sidor istället.
Det låter som svammel, och det har ingenting med vetenskapligt tänkande att göra, men det är viktigt, för det gäller alla våra medvarelser här på jorden.

Vi irriterar oss, vi bekymrar oss, vi försöker ändra på andra på ett orealistiskt sätt, och vi ser dem inte.
Vi ser inte alla deras andra fina egenskaper, och vi tvingar in dem i vårt negativa system.
Det leder sällan till något positivt och nytt,  och vi sitter fast.

När det gäller Pinpon, så kan jag säga att hans och min relation svängde på bara några dagar, när jag ändrade på mitt tänkande.
Det låter helt sjukt, men han svarade på min förändring genom att bli lugnare och tryggare än han varit på länge.
Och det kvarstår:))

En uppmaning till dig som känner igen dig, och som har någon, hund eller människa i din närhet som du retar dig på, och som skapar irritation och stress i ditt liv.
Tänk om!
Börja se det som du gillar, det finns alltid något positivt hos varje individ, det gäller att se det bara.
Gäller det din hund, kanske du kan se hans/hennes glädje och välkomnande när du kommer hem.

Eller hans/hennes
- fina sättt med andra hundar eller människor
- oräddhet

- vilja att lära sig nya saker

- närhet och mjuka päls när ni myser

När vi tillåter andra att vara, när vi visar att vi tycker om dem iallafall, då skapar det trygghet hos dem, som i sin tur leder till en öppenhet för förändring. En hund som är öppen för förändring blir lättare att träna och lär sig snabbare, vilket gagnar alla.

För Pinpon och mig innebär det att jag nu kan skratta åt många av hans tokigheter, att jag accepterar hans stora jaktlust, och att jag kan jobba vidare med hans träning men med realistiska mål.  
Han får vara han:))                    


All you need is love, all you need is love, all you need is love, love.... Love is all you need.

Att vara hundägare...

... är inte så lätt alla gånger.
Att vara hundägare kan se hemskt olika ut, beroende på hur ens familjesituation ser ut.
Man kan vara ensamstående med sin hund, man kan ha flera hundar, man kan vara småbarnsförälder med hund, man kan vara hundnörd och ägna åtskilliga timmar åt att träna tillsammans med hunden. Man kan vara frisk, man kan vara sjuk, man kan vara pensionär med mycket tid över till hunden och man kan ha ont om tid. Man kan vara nybörjare inom hundens värld och man kan vara hundvan, man kan ha hunden som sällskap och man kan använda hunden till något speciellt område. Man kan ha en valp och man kan ha en äldre hund.
Hur det än ser ut, hamnar man emellanåt i situationer med hunden/hundarna, där man blir villrådig, kanske frustrerad, arg, irriterad eller kanske bara nyfiken på vad som händer.
Ofta handlar det om en situation där hunden gör något som man inte förstår eller något man inte gillar.
Man önskar en förändring, men man vet inte hur det skall gå till.
Eller kanske man är osäker på hunden, varför den gör som den gör, man förstår inte det hela, är det normalt?, eller är det något fel på hunden?

Jag träffar ofta hundägare som är villrådiga, och som ofta dessutom får "goda råd" från grannar, släktingar, goda vänner eller andra hundägare man stöter på.
Det är fel på hunden, du måste ta i hårdare, hunden är knäpp - den måste avlivas, låt hundarna få göra upp själva, du måste visa vem som bestämmer,hunden får absolut inte morra - det  får du göra något, är ganska vanliga kommentarer hundägare brukar få.
I många fall, när vi sitter ner och samtalar om det hela, blir hundägaren väldigt lättad, när jag ger min syn på saken.
Det som slår mig ofta  är att många inte vågar lita på sin magkänsla, sin intuition.
De har en känsla av vad de borde göra, eller skulle vilja göra, men vågar inte tro på den, då kompisen, grannen, eller någon annan sagt något annat.
Jag har varit med om det så ofta, just att man egentligen har svaret själv, men att man inte vågar tro på den.
När jag bekräftar deras svar, blir de så otroligt lättade, och vågar gå hem och vidta de åtgärder som behövs för att göra en förändring.
Ibland känns det som att jag egentligen bara hjälper människor att våga tro på sig själva, och det känns fint.
Det känns alltid fint att kunna medverka till en positiv förändring för både hunden och människan.
 När människan vågar vara trygg i sig själv, påverkar det hunden i allra högsta grad i en positiv riktning.

Så alla ni som läser detta, våga tro på er själva, på era värderingar, på det som känns sant och riktigt i magtrakten, gå efter det,  så blir det bra. Bra för er och bra för hunden.
Och tvärtom givetvis, känns det inte bra, känns det inte sant, känns det inte snällt och vänligt,  känns det inte trovärdigt, så låt bli att göra det.

Vi är inte mer än människor, och jag tycker att det är viktigt att påpeka att det är mänskligt att tvivla på sin egen förmåga ibland, och ibland behöver man en annan människa som bollplank, någon som kan hjälpa till att få en på rätt spår igen.
Jag älskar att få vara bollplank och ser det som en ynnest att kunna bidra med min närvaro och mina kunskaper.
Då är livet som bäst.

Nosarbete i skogen..

... med hundarna är ett bra sätt att varva ner på, efter helgen som varit.
Att vara i skogen och få insupa dofterna av träd, löv och växtlighet  är välgörande bara det, och att få se hundarna jobba med nosen är alltid lika fascinerande. Bella har visat sig vara helt superduktig på att spåra, hon spårar noga, lugnt och metodiskt, och det är en fröjd att se henne. Pinpon som älskar föremål, är jätteduktig på föremålssök, han har näsan, farten och blir så glad när han hittat grejen jag gömt.
Jag har varit lite slak idag, det medger jag, efter helgen som varit.

Den har jag ägnat åt att starta igång utbildningen Fördjupad hundkunskap/Instruktör. Mina elever är ett härligt gäng

tjejer, vetgiriga och kunskapstörstande, och det har varit jätteroligt att äntligen sätta igång.
Meningen med utbildningen är just att få en fördjupad kunskap om hundar, och den ger även behörighet att bli hundkursinstruktör om man vill, det bestämmer man själv. Alla som fascineras av samspelet mellan hundar och människor, och som brinner för detta, kan få ut massor av en sådan här utbildning och det är en fantastisk chans att få utvecklas tillsammans med andra likasinnade.
Jag kommer ihåg hur jag själv kände det när jag gick mina 2 längre utbildningar, dels på Hundens hus och dels Turid Rugaas Hundtränarutbildningen, jag minns dem med glädje och tacksamhet och det var fantastiska upplevelser var och en på sitt sätt.

Att utbilda sig är alltid en modig process som skapar möjligheter till utveckling. Min önskan är att ge mina elever det jag själv fått + mycket mera, givetvis, så att de kan växa och gå vidare med mera kunskap att dela med sig av.
Hunden har funnits vid människans sida under många år nu, och jag tror verkligen att hunden och människan har en fantastisk framtid ihop. En framtid där utbildning, utveckling och samarbete går hand i hand.

Vart tar tiden...

vägen?
Nyss var det sommar och snart är det jul. Tiden är ett konstigt fenomen, vissa stunder kan verka eviga och vi njuter för fullt, och andra stunder rusar förbi i racerfart, och vi hinner nästan inte fatta det som händer.
Denna hösten har rusat iväg för min del, kurser har avverkats, klienter med sina hundar har passerat, kontakter har skapats och planeringen av instruktörsutbildningen/fhu har pågått.

Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från en veterinär uppåt landet som hade fått en förfrågan om att avliva en hund. Orsaken var aggressivitet från hundens sida och ägaren sade att hunden var farlig och hon var rädd för hunden.
Hunden som är en blandras typ pytteliten, var mager och livrädd, och veterinären, tyckte inte riktigt att bilden stämde, som hundens ägare målat upp.
Hon såg rädslan och ångesten hos hunden, och fattade ett modigt beslut. Hon skulle ta hem hunden på prov för att se om det gick att göra något för att undvika avlivning.
Hon ringde då mig för att få råd om hur hon kunde gå vidare.
Vi  pratade om det hela och jag stöttade henne i hennes beslut, jag tror nämligen på hundarnas enorma anpassningsförmåga och har lärt mig under årens lopp att hundar lär sig nya saker hela livet.
En rädd hund som tappat tilliten, kan återfå den och kan lära sig att tycka om människor igen.
Jag rådde henne att ge hunden några dagar över helgen, för att iaktta den och se hur den reagerar i den nya miljön, för att sedan återkomma till mig med nya frågor.
Idag pratade vi igen, om hennes frågor och funderingar, och om hur hon och hennes familj skulle behandla hunden.
Hunden är rädd för människor, främst kvinnor och händer. Det säger en hel del.
Det visar han genom att morra, skälla och göra utfall.
Mitt främsta råd handlar om att ge hunden tid, tid att komma underfund med att ingen kommer att göra honom illa, och tid för att få stressen att minska.
Sedan finns det givetvis många småsaker i vardagen som underlättar som tex. att ha en liten lina på hunden hela tiden inomhus, för att slippa den den jobbiga grejen med att koppla honom när de går ut. Hunden är livrädd samtidigt som han så gärna vill ut, och det skapar mycket frustration och är onödigt när man vill minska stressnivån.
Att använda lugnande signaler är smart och praktiskt, eftersom det är på hundens eget språk, något den snabbt förstår, och använder man sitt kroppspråk på ett förnuftigt sätt, så att hunden känner sig trygg istället för hotad, då går allting smidigare.
Givetvis skall man inte tvinga en hund till kontakt eller med lock o pock försöka få den att ta kontakt, när den inte är mogen för det, det gör allting bara värre.
När hunden blir trygg igen, kommer den av sig själv på ett naturligt sätt, och här gäller det att ha tålamod.
Pratade även en del kring att hunden knutit an väldigt till mannen i familjen. Hur husse ska försöka vara lite mer neutral samtidigt som matte skall ge hunden de resurser som hunden vill ha tex. mat och promenader.
Det är mycket vanligt att adopterade hundar knyter an till någon i familjen oftast kvinnan, på ett väldigt intensivt sätt. Denna person blir hela hunden fasta punkt och trygghet, och hunden mer eller mindre avgudar denne.
Inte alls konstigt om hunden haft det jobbigt tidigare, men kan bli lite problematiskt i vardagen om dessa två blir en union, som andra inte får ta del av. Med lite smarta knep och om man tänker till i tid, så kommer hunden lättare att ty sig även till de andra familjemedlemmarna.
Och som jag redan nämnt - det här med tiden.
Vi säger ju att tiden läker alla sår, och det ligger mycket i det. Man måste ge hunden tid, tid att få nya positiva erfarenheter som den lär sig av. Tid att få stressnivån att sjunka undan, så att hunden blir mindre reaktiv och intensiv i sitt försvarsbeteende.
Och naturligtvis tid för att lära känna denna nya individ och familjemedlem, med alla hans olika sidor.
Är det något jag lärt mig med mina adopterade hundar, så är det verkligen vad tiden gör.
Tiden är nödvändig för läkning och nyinlärning.
Tiden är fantastisk, nödvändig och alldeles, alldeles underbar!

Det har varit en hektisk...

vecka.
Seminarium i Dalby i söndags, ny valpkurs i tisdags med teori & ett himla fint gäng, temakväll med fullt hus i onsdags med nyfikna och frågvisa hundmänniskor, kursavslutning i fredags med kontakt & vardagslydnadsgänget som blivit trimmade av mig i 2 månaders tid.
Igår ut i skogen för att spåra med Bella & hon imponerade på mig, lilla tjejen med sin fantastiska nos och idag valpkurs där jag träffade valparna för första gången och slutligen start av ny hundmöteskurs därefter, med ett mixat gäng jyckar & människor, som skall få effektiva verktyg för att bättre kunna hantera hundmöten.
Hur blir det bättre än så???

Dessutom jättefin och positiv feedback från flera av mina kursdeltagare & klienter, som tyckt att de varit kalasnöjda med Hundharmoni och det de fått med sig.

Idag efter hundmöteskursen, där vi hade teori, damp det desssutom ner ett mail, som gladde mig enormt mycket:

Hej och tack för idag!
Jag blev så inspirerad av dagens möte att jag direkt åkte hem och klickade igång T (jag har använt klicker på henne tidigare, så det gick fort). På med selen och ut på egen promenad, utan andra hundar med.

Hon reagerade direkt på klickljudet ute, efter en klick gick hon och bara spanade upp på mig i väntan på ny belöning. Det jag kan uppleva är att hon på ett sätt är väldigt spänd och inte riktigt kopplade av och nosade eller så. Vi hann gå ganska långt innan första hunden dök upp och den var på "lagom" avstånd när hon fick syn på den och den vek dessutom av så att vi inte riktigt möttes och hon släppte den med blicken direkt när klickljudet kom - perfekt.

Sedan hann vi gå ganska länge innan det dök upp en ny hund, lite barn som också kan stressa dök upp emellan, men klickandet fungerade perfekt där också. Nästa hund var inte så långt borta - ett möte med några meter emellan, klick och allt fungerade.
Tredje hunden - där ville ägaren att hundarna skulle hälsa och jag fick neka och säga att jag håller på med träning. T. fixade den också.


Precis på slutet kom det en utmaning - två personer på rullskidor - det kan också få igång T.

Jag stannade så att jag hade vad jag bedömde som bra avstånd- hon fick syn på dem, jag kunde se att hon spände sig, jag klickade, hon vände sig direkt mot mig, vände sig mot rullskidåkarna igen (som ju närmade sig - vi stod på en "tvärgata"), klick igen, fungerade igen, och så en gång till innan de hade passerat - perfekt!!!
Så jag är stolt och glad över att vi har haft en lyckad träning - nu ger vi järnet så tror jag hon fixar detta ganska snabbt. Enda nackdelen är att behöva gå omkring med hala och kletiga fingrar när man ska belöna med smaskigt godis, men det kan jag leva med!!!

Jag säger det igen - jag har världens bästa jobb!

Har precis landat...

...i soffan efter dagens intressanta seminarium med Ingrid Lingmark.
Sitter och sorterar intrycken, och det vi fick se på film.
Jag är imponerad av Ingrids arbete om hundmöten och hundars konflikter och ickekonflikter.
Hon berättade om hur hon ser på konflikter mellan hundar, om planerade och oplanerade konflikter, och vi fick se många filmklipp om hur olika hundar beter sig när de träffas och umgås och hur de löser de konflikter som uppstår.
Ingrid menar att en hund som är välmående, med en normal stressnivå och som har en välfungerande relation med sin ägare, mycket sällan är inblandad i allvarliga konflikter. Den hunden klarar också av eventuella konfliktrer med andra hundar på ett bra sätt.
Ett konfliktfritt samhälle kan inte existera varken hos hundar eller människor, och konflikter är inte farliga, är hennes budskap.
Det finns planerade konflikter där äldre hundar kan tillrättavisa yngre hundar för att de är för ohövliga, för gåpåiga och inte visar hänsyn, det är ett sätt för unga hundar att helt enkelt bli duktigare på att uppföra sig.
Det finns också oplanerade konflikter som tex. försvar av mat eller annat  åtråvärt eller helt enkelt två hundar som är alldeles för uppvarvade och som slutar med att de ryker ihop.

Enligt Ingrid finns det alltid en orsak till att en hund reagerar aggressivt/utåtagerande i möte med andra hundar, och
de vanligaste orsakerna är:
- förhöjd stressnivå
- tidigare trauma eller dålig erfarenhet
- en hundägare som korrigerar (tillrättavisar) sin hund hårdhänt eller ojust (när hunden handlar korrekt i hundmöte)
- en rädd och osäker hundägare, som oavsiktigt skrämmer sin hund

Ingrid har haft hundar sedan 60-talet och hon har tagit emot många hundar med diverse problem, hundar som förmodligen hade överlevt om de hamnat hos en vanlig hundägare.
Hon har med tålamod, tolerans, vänlighet och mod hjälpt många hundar till ett liv, där de blivit hundvänliga, människovänliga och välfungerande.
Genom att inte ställa för höga krav, låta hundarna få erfarenhet av livet i lagom takt och skapa trygghet för hundarna har de blivit inte bara välfungerande utan även läromästare för andra hundar med problem.
Ingrid är starkt kritisk till att uppfostra och hantera en hund med hårdhänta metoder, ryck i koppel,  hot och smärta.
Hon menar att dessa metoderna skapar hundaggressiva och utåtagerande hundar.

Ingrid använder termen "hundsnälla hundar" och menar att det är målet vi alla bör eftersträva.
En" hundsnäll hund" får man genom att vara snäll mot den och inte utsätta den för ojust och orättvis behandling, när den pratar med andra hundar.
Den skadar inte andra hundar och kan hantera och umgås med alla hundar oavsett ras, storlek eller kön.

För att nå målet, måste hunden få träna.
Träna på hundmöten med olika hundar både snälla och mindre snälla.
Både genom att få vara lös men även kopplad gå på promenad tillsammans.
Även hundägaren behöver träna, träna upp sin skicklighet i att läsa av sin hund och andra hundar.

Det låter enkelt men det är inte enkelt.
Dett kräver att man har is i magen, det kräver att man har ett genuint intresse för hunden och dess språk.
Det kräver att man börjar lita på sin hund och dess fantastiska förmåga att hantera de konflikter som dyker upp längs med vägen.

Jag tycker att Ingrid har ett mycket sunt sätt att tänka, när det gäller hur vi ser på våra hundar.
Jag delar hennes åsikter och tänk i det stora hela, och vi är rörande överens om att de flesta aggressionsproblem mellan hundar handlar om rädsla hos hundägaren och stress hos hunden.
Rädsla pga av okunskap om hur hundar fungerar och reagerar.
Stress  pga. felaktig hantering/uppfostran, sjukdom/smärta eller dålig relation/bristfällig tillit till sin ägare.

Ingrid använder termen "korrigering" ofta,  och eftersom det används ofta för att beskriva obehag som påförs hunden, har det fått en väldig negativ klang.
Det kan betyda obehag, men det kan även handla om att man säger aa, man harklar sig, säger ajjaj eller använder  ett inlärt ord eller ljud som betyder bryt - titta på mig. Hon menar att vi alla "korrigerar" våra hundar och varandra när vi vill påverka och förändra.

På filmerna vi sett idag, använder sig Ingrid av vatten som hon sprutar på hundarna, när  hon vill bryta ett beteeende.
En metod som är ganska harmlös jämfört med många andra metoder, och som fungerar i vissa fall. Jag använder mig inte av metoden, utan väljer att använda andra metoder istället såsom större avstånd, och en inlärd signal som betyder bryt och jag strävar efter att inte hamna i situationer där hunden blir blockerad. Dock skulle jag mycket väl kunna tänka mig att använda vatten i en akut situation, om det finns risk för skada på någon, hund eller människa.

Jag hoppas Ingrid kommer att fortsätta sprida sin kunskap och erfarenhet, i arbetet med att få välfungerande, trygga och kloka hundar och människor.