fredag 2 december 2011

Att vara hundägare...

... är inte så lätt alla gånger.
Att vara hundägare kan se hemskt olika ut, beroende på hur ens familjesituation ser ut.
Man kan vara ensamstående med sin hund, man kan ha flera hundar, man kan vara småbarnsförälder med hund, man kan vara hundnörd och ägna åtskilliga timmar åt att träna tillsammans med hunden. Man kan vara frisk, man kan vara sjuk, man kan vara pensionär med mycket tid över till hunden och man kan ha ont om tid. Man kan vara nybörjare inom hundens värld och man kan vara hundvan, man kan ha hunden som sällskap och man kan använda hunden till något speciellt område. Man kan ha en valp och man kan ha en äldre hund.
Hur det än ser ut, hamnar man emellanåt i situationer med hunden/hundarna, där man blir villrådig, kanske frustrerad, arg, irriterad eller kanske bara nyfiken på vad som händer.
Ofta handlar det om en situation där hunden gör något som man inte förstår eller något man inte gillar.
Man önskar en förändring, men man vet inte hur det skall gå till.
Eller kanske man är osäker på hunden, varför den gör som den gör, man förstår inte det hela, är det normalt?, eller är det något fel på hunden?

Jag träffar ofta hundägare som är villrådiga, och som ofta dessutom får "goda råd" från grannar, släktingar, goda vänner eller andra hundägare man stöter på.
Det är fel på hunden, du måste ta i hårdare, hunden är knäpp - den måste avlivas, låt hundarna få göra upp själva, du måste visa vem som bestämmer,hunden får absolut inte morra - det  får du göra något, är ganska vanliga kommentarer hundägare brukar få.
I många fall, när vi sitter ner och samtalar om det hela, blir hundägaren väldigt lättad, när jag ger min syn på saken.
Det som slår mig ofta  är att många inte vågar lita på sin magkänsla, sin intuition.
De har en känsla av vad de borde göra, eller skulle vilja göra, men vågar inte tro på den, då kompisen, grannen, eller någon annan sagt något annat.
Jag har varit med om det så ofta, just att man egentligen har svaret själv, men att man inte vågar tro på den.
När jag bekräftar deras svar, blir de så otroligt lättade, och vågar gå hem och vidta de åtgärder som behövs för att göra en förändring.
Ibland känns det som att jag egentligen bara hjälper människor att våga tro på sig själva, och det känns fint.
Det känns alltid fint att kunna medverka till en positiv förändring för både hunden och människan.
 När människan vågar vara trygg i sig själv, påverkar det hunden i allra högsta grad i en positiv riktning.

Så alla ni som läser detta, våga tro på er själva, på era värderingar, på det som känns sant och riktigt i magtrakten, gå efter det,  så blir det bra. Bra för er och bra för hunden.
Och tvärtom givetvis, känns det inte bra, känns det inte sant, känns det inte snällt och vänligt,  känns det inte trovärdigt, så låt bli att göra det.

Vi är inte mer än människor, och jag tycker att det är viktigt att påpeka att det är mänskligt att tvivla på sin egen förmåga ibland, och ibland behöver man en annan människa som bollplank, någon som kan hjälpa till att få en på rätt spår igen.
Jag älskar att få vara bollplank och ser det som en ynnest att kunna bidra med min närvaro och mina kunskaper.
Då är livet som bäst.