Nosarbete i skogen..

... med hundarna är ett bra sätt att varva ner på, efter helgen som varit.
Att vara i skogen och få insupa dofterna av träd, löv och växtlighet  är välgörande bara det, och att få se hundarna jobba med nosen är alltid lika fascinerande. Bella har visat sig vara helt superduktig på att spåra, hon spårar noga, lugnt och metodiskt, och det är en fröjd att se henne. Pinpon som älskar föremål, är jätteduktig på föremålssök, han har näsan, farten och blir så glad när han hittat grejen jag gömt.
Jag har varit lite slak idag, det medger jag, efter helgen som varit.

Den har jag ägnat åt att starta igång utbildningen Fördjupad hundkunskap/Instruktör. Mina elever är ett härligt gäng

tjejer, vetgiriga och kunskapstörstande, och det har varit jätteroligt att äntligen sätta igång.
Meningen med utbildningen är just att få en fördjupad kunskap om hundar, och den ger även behörighet att bli hundkursinstruktör om man vill, det bestämmer man själv. Alla som fascineras av samspelet mellan hundar och människor, och som brinner för detta, kan få ut massor av en sådan här utbildning och det är en fantastisk chans att få utvecklas tillsammans med andra likasinnade.
Jag kommer ihåg hur jag själv kände det när jag gick mina 2 längre utbildningar, dels på Hundens hus och dels Turid Rugaas Hundtränarutbildningen, jag minns dem med glädje och tacksamhet och det var fantastiska upplevelser var och en på sitt sätt.

Att utbilda sig är alltid en modig process som skapar möjligheter till utveckling. Min önskan är att ge mina elever det jag själv fått + mycket mera, givetvis, så att de kan växa och gå vidare med mera kunskap att dela med sig av.
Hunden har funnits vid människans sida under många år nu, och jag tror verkligen att hunden och människan har en fantastisk framtid ihop. En framtid där utbildning, utveckling och samarbete går hand i hand.

Vart tar tiden...

vägen?
Nyss var det sommar och snart är det jul. Tiden är ett konstigt fenomen, vissa stunder kan verka eviga och vi njuter för fullt, och andra stunder rusar förbi i racerfart, och vi hinner nästan inte fatta det som händer.
Denna hösten har rusat iväg för min del, kurser har avverkats, klienter med sina hundar har passerat, kontakter har skapats och planeringen av instruktörsutbildningen/fhu har pågått.

Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från en veterinär uppåt landet som hade fått en förfrågan om att avliva en hund. Orsaken var aggressivitet från hundens sida och ägaren sade att hunden var farlig och hon var rädd för hunden.
Hunden som är en blandras typ pytteliten, var mager och livrädd, och veterinären, tyckte inte riktigt att bilden stämde, som hundens ägare målat upp.
Hon såg rädslan och ångesten hos hunden, och fattade ett modigt beslut. Hon skulle ta hem hunden på prov för att se om det gick att göra något för att undvika avlivning.
Hon ringde då mig för att få råd om hur hon kunde gå vidare.
Vi  pratade om det hela och jag stöttade henne i hennes beslut, jag tror nämligen på hundarnas enorma anpassningsförmåga och har lärt mig under årens lopp att hundar lär sig nya saker hela livet.
En rädd hund som tappat tilliten, kan återfå den och kan lära sig att tycka om människor igen.
Jag rådde henne att ge hunden några dagar över helgen, för att iaktta den och se hur den reagerar i den nya miljön, för att sedan återkomma till mig med nya frågor.
Idag pratade vi igen, om hennes frågor och funderingar, och om hur hon och hennes familj skulle behandla hunden.
Hunden är rädd för människor, främst kvinnor och händer. Det säger en hel del.
Det visar han genom att morra, skälla och göra utfall.
Mitt främsta råd handlar om att ge hunden tid, tid att komma underfund med att ingen kommer att göra honom illa, och tid för att få stressen att minska.
Sedan finns det givetvis många småsaker i vardagen som underlättar som tex. att ha en liten lina på hunden hela tiden inomhus, för att slippa den den jobbiga grejen med att koppla honom när de går ut. Hunden är livrädd samtidigt som han så gärna vill ut, och det skapar mycket frustration och är onödigt när man vill minska stressnivån.
Att använda lugnande signaler är smart och praktiskt, eftersom det är på hundens eget språk, något den snabbt förstår, och använder man sitt kroppspråk på ett förnuftigt sätt, så att hunden känner sig trygg istället för hotad, då går allting smidigare.
Givetvis skall man inte tvinga en hund till kontakt eller med lock o pock försöka få den att ta kontakt, när den inte är mogen för det, det gör allting bara värre.
När hunden blir trygg igen, kommer den av sig själv på ett naturligt sätt, och här gäller det att ha tålamod.
Pratade även en del kring att hunden knutit an väldigt till mannen i familjen. Hur husse ska försöka vara lite mer neutral samtidigt som matte skall ge hunden de resurser som hunden vill ha tex. mat och promenader.
Det är mycket vanligt att adopterade hundar knyter an till någon i familjen oftast kvinnan, på ett väldigt intensivt sätt. Denna person blir hela hunden fasta punkt och trygghet, och hunden mer eller mindre avgudar denne.
Inte alls konstigt om hunden haft det jobbigt tidigare, men kan bli lite problematiskt i vardagen om dessa två blir en union, som andra inte får ta del av. Med lite smarta knep och om man tänker till i tid, så kommer hunden lättare att ty sig även till de andra familjemedlemmarna.
Och som jag redan nämnt - det här med tiden.
Vi säger ju att tiden läker alla sår, och det ligger mycket i det. Man måste ge hunden tid, tid att få nya positiva erfarenheter som den lär sig av. Tid att få stressnivån att sjunka undan, så att hunden blir mindre reaktiv och intensiv i sitt försvarsbeteende.
Och naturligtvis tid för att lära känna denna nya individ och familjemedlem, med alla hans olika sidor.
Är det något jag lärt mig med mina adopterade hundar, så är det verkligen vad tiden gör.
Tiden är nödvändig för läkning och nyinlärning.
Tiden är fantastisk, nödvändig och alldeles, alldeles underbar!

Det har varit en hektisk...

vecka.
Seminarium i Dalby i söndags, ny valpkurs i tisdags med teori & ett himla fint gäng, temakväll med fullt hus i onsdags med nyfikna och frågvisa hundmänniskor, kursavslutning i fredags med kontakt & vardagslydnadsgänget som blivit trimmade av mig i 2 månaders tid.
Igår ut i skogen för att spåra med Bella & hon imponerade på mig, lilla tjejen med sin fantastiska nos och idag valpkurs där jag träffade valparna för första gången och slutligen start av ny hundmöteskurs därefter, med ett mixat gäng jyckar & människor, som skall få effektiva verktyg för att bättre kunna hantera hundmöten.
Hur blir det bättre än så???

Dessutom jättefin och positiv feedback från flera av mina kursdeltagare & klienter, som tyckt att de varit kalasnöjda med Hundharmoni och det de fått med sig.

Idag efter hundmöteskursen, där vi hade teori, damp det desssutom ner ett mail, som gladde mig enormt mycket:

Hej och tack för idag!
Jag blev så inspirerad av dagens möte att jag direkt åkte hem och klickade igång T (jag har använt klicker på henne tidigare, så det gick fort). På med selen och ut på egen promenad, utan andra hundar med.

Hon reagerade direkt på klickljudet ute, efter en klick gick hon och bara spanade upp på mig i väntan på ny belöning. Det jag kan uppleva är att hon på ett sätt är väldigt spänd och inte riktigt kopplade av och nosade eller så. Vi hann gå ganska långt innan första hunden dök upp och den var på "lagom" avstånd när hon fick syn på den och den vek dessutom av så att vi inte riktigt möttes och hon släppte den med blicken direkt när klickljudet kom - perfekt.

Sedan hann vi gå ganska länge innan det dök upp en ny hund, lite barn som också kan stressa dök upp emellan, men klickandet fungerade perfekt där också. Nästa hund var inte så långt borta - ett möte med några meter emellan, klick och allt fungerade.
Tredje hunden - där ville ägaren att hundarna skulle hälsa och jag fick neka och säga att jag håller på med träning. T. fixade den också.


Precis på slutet kom det en utmaning - två personer på rullskidor - det kan också få igång T.

Jag stannade så att jag hade vad jag bedömde som bra avstånd- hon fick syn på dem, jag kunde se att hon spände sig, jag klickade, hon vände sig direkt mot mig, vände sig mot rullskidåkarna igen (som ju närmade sig - vi stod på en "tvärgata"), klick igen, fungerade igen, och så en gång till innan de hade passerat - perfekt!!!
Så jag är stolt och glad över att vi har haft en lyckad träning - nu ger vi järnet så tror jag hon fixar detta ganska snabbt. Enda nackdelen är att behöva gå omkring med hala och kletiga fingrar när man ska belöna med smaskigt godis, men det kan jag leva med!!!

Jag säger det igen - jag har världens bästa jobb!