J-a smällarhelvete!

Varje år runt nyår sprider sig skräcken bland många hundar, och katter med för den delen. Den stora skräcken som gör att de inte kan äta, inte vill leka eller äta godis, inte kan sova, inte vill gå ut och helt enkelt slutar att fungera som normala hundar. Hundar är olika, och upplever det på olika sätt. Vissa tycker inte om det, men kan ändå funka någotsånär normalt för det mesta, andra blir rädda just när de hör ljudet av smällarna och en del blir så skräckslagna att de helt ock hållet går in i sin skräck och slutar att funka.
Dina, vår nya hund,har börja att  reagera med ganska stor rädsla på ljudet av smällare. Det kommer kanske inte som en överraskning, för hon har varit känslig för vissa ljud och är av vallhundstyp, men det är ändå tråkigt och det gör mig så ledsen att se henne så rädd.
Det började en kväll när min man varit ute med henne, och de hörde en smällare på ganska långt håll. Hon fick panik och ville bara hem. Ja, det är ju snart nyår, och det kommer att smällas ganska friskt, och vad gör man när man upptäcker att ens hund är rädd för smällarljudet?
Fram med ljud - CD:n som jag spelar varje dag, på låg volym. Hon får Bach blomstermedel, både för att stärka henne och  minska rädslan, plus akutmedel när skräcken är som störst. När vi är ute, är hon tryggare när Pinpon är med, så jag försöker gå med båda hundarna, och jag använder klicker och godisbelöning, mycket och extra ofta, för att undvika att hon går in i sin rädslebubbla. Ljudet av klickern och godiset älskar hon, så det gör att hon får tänka på trevliga saker, fast att hon är rädd. Godissök och lek är andra saker som kan distrahera henne.
Tiden är för knapp för att börja med någon som helst träning för att ändra hennes rädsla för smällare, utan nu handlar det mest om akuta lösningar för att göra det så bra som bara möjligt för henne. Och älskade Pinpon är helt oberörd, som tur är, så att han kan vara en lugn och trygg kompis för Dina.
Jag som så många andra önskar inget hellre än att det här smällarhelvetet varje år, får ett slut. Att våra älskade sällskapsdjur skall slippa få uppleva denna skräck, en skräck som är svår att förstå, såvida man inte själv upplevt den någon gång. Panikångest, som inte är helt ovanlig bland oss människor, är nog det närmaste jag kan jämföra med. En panik och en skräck, som helt förlamar en individ och som gör att man inte fungerar som man ska, och där det mesta handlar om att till varje pris undvika allt som skulle kunna utlösa skräcken och paniken.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det här smällandet någon gång snart får ett slut. Att det blir helt förbjudet att snälla smällare och raketer
Jag önskar också att det gick ut mera information till allmänheten, kanske i skolorna, för att upplysa om hur smällandet påverkar våra djur, och vilket helvete våra djur får genomlida för att vissa vill roa sig. Jag tror att många framför allt ungdomar, inte har en aning om vad de ställer till med, och då behöver de upplysas om det.
Tänk ett nyår utan fyrverkerier, smällare och skräck - underbart!
Det är min stora önskan, för allas skull. för djurens skull.

Med önskan om ett Gott Nytt och smällfritt År!

 

 

Om 1 vecka är det jul, och det är lika magiskt varje år. Jag tillhör dem som blir lika barnsligt glad över alla ljus som lyser upp i mörkret och över den mysiga stämning som infinner sig nu i december månad.
December som avslutar året 2012.

 Ett år som för mig personligen har varit fullt av såväl stor sorg som härlig glädje. Flera fina själar som stått mig nära har lämnat jordelivet, däribland fina Bella som inte blev mer än 3 år gammal. Hon blev svårt sjuk och lämnade oss i en enormt stor sorg. En sådan kärleksfull och härlig hundpersonlighet, som jag är så tacksam över att få ha mött.

I september kom härliga Dina in i vårt liv här hemma, en glad och riktigt rolig tjej, adopterad från Rumänien. Hon kom halvtrasig och utsvulten och charmade oss alla. En hund som är jättesmart och rolig att träna med, och som är en riktig kelgris. Hon och Pinpon, vår andra hund, har blivit ett tajt par, som har mycket roligt tillsammans och de förgyller mitt liv varje dag, med sina härliga upptåg.

 För Hundharmoni har 2012 varit ett galet härligt år, med ett enormt sug efter våra kurser. Vårt goda rykte gör att fler och fler väljer oss för att gå på kurser, utbildningar och andra spännande aktiviteter, och det gör mig så himla glad och tacksam. Hundharmonis expansionen har inneburit att jag fått hjälp av Felicia, som utbildat sig hos Hundharmoni till instruktör i valp- och vardagslydnad. Under hösten har hon hunnit bli rejält varm i kläderna, och det känns jättefint att hon nu kommer att hålla i flera kurser som jag inte hinner med. Hon, precis som jag är riktigt mån om att ni som kommer till oss skall trivas och att ni tillsammans med era hundar skall utvecklas och bli det fina team som gör det roligt att ha hund.

Instruktörsutbildningen, eller fördjupad hundutbildning som den även kallas, och som jag började hålla 2011, rullar på för fullt. Nu är vi inne på andra kullen med härliga vetgiriga elever, som valt att utvecklas både som hundägare, hundtränare och som individer. Man behöver inte bli kursinstruktör för att gå utbildningen, man kan om man vill, gå den för sitt stora intresses skull, för att helt enkelt bli en bättre hundägare, en bättre hundtränare och för att förstå sin hund på ett helt nytt och bättre sätt.

På sikt är tanken att även starta en hundpsykologutbildning, för dem som vill gå vidare i sin utveckling. Om den startar 2013 eller 2014, det får vi se.

 2013 är på väg emot oss med stormsteg, och det är med stor spänning jag ser fram emot det nya året. Hundharmoni har mycket spännande på gång, och samarbetet med andra fina kollegor som Jessica Mann, Motiverade hundar och Åsa Jacobsson, Canis avd. Skåne, har tagit fart.

Jessica börjar med att hålla ett seminarium som handlar om att ha flera hundar i familjen, för oss som behöver praktiska tips på hur man får vardagen att löpa smidigt och lätt med alla våra hundar. Hon kommer även att bjuda på en helgkurs i ämnet special-sök som aktivering.

Åsa och jag kommer att tillsammans hålla i en kurs med temat ”Nå dina mål”, där vi kommer att peppa och inspirera till att börja förändra sådant, som rör dig och din hund.

 Naturligtvis kommer vi även fortsättningsvis att erbjuda våra populära kurser i vardagslydnad & aktivering, för hundar och hundägare i alla åldrar. För större hundrelaterade problem och för den som föredrar enskild träning, finns jag tillgänglig antingen på plats i Dalby, för hembesök, eller för telefonrådgivning.

 Avslutningsvis vill jag & Felicia önska er alla en
fridfull Jul, och ett riktigt Gott Nytt År.

 

 

Måndag

- en arbetsdag för många, men en vilodag för mig.
I helgen har jag hållit utbildning för mina instruktörselever igen. Det har varit en intensiv helg, men så otroligt rolig och givande på alla sätt.
Att utbilda elever som är så motiverade, så intresserade, så på hugget, och som dessutom är glada, trevliga och som bjuder på sig själva, det är en ren fröjd.
Helgerna vi träffas är som sagt intensiva, det är mycket som jag vill dela med mig av och som vi skall hinna gå igenom både teoretiskt och praktiskt.
Som lärare gäller det att sätta ihop ett bra schema som bjuder på varierande ämnen och där vi blandar teori med grupparbeten, redovisningar, praktisk hundträning, film och roliga praktiska övningar.
Och givetvis gäller det att bjuda på sig själv och att ha högt i tak, så att vi kan ha roligt tillsammans, kunna skratta åt oss själva, för som sagt ett gott skratt förlänger inte bara livet utan gör det också lättare och roligare på vägen.
Jag har otroligt roligt under de här helgerna, coh jag vågar nog påstå att mina elever också har det.
Jag är så himla tacksam, över att jag får lov att göra det som jag tycker är det allra roligaste här i livet, nämligen att få inspirera andra och att få dela med mig av mina erfarenheter och kunskaper när det gäller hund och hundträning. Tacksam över att inte bara få lov att inspirera andra utan att själv få inspireras och utvecklas. För det är ju så att i en grupp som vår, där vi delar samma passion, där händer det saker - vi lär oss av varandra, vi peppar varandra, vi vågar gå utanför boxen och vi utvecklas och växer på flera plan.

Vitsen med en ...

... blogg är ju att skriva i den regelbundet.
Här har jag lite dåligt samvete, det medger jag. Kurser och aktiviteter skall planeras, skall hålla mina egna kurser, skall träffa hundägare med sina hundar för enskild träning, utbildar nya instruktörer och umgås med mina egna hundar iform av träning och promenader. Alltså, bloggen är den av mina aktiviteter som får stryka på foten, tyvärr. Mitt samvete gnager och jag tänker ofta att jag skall bli bättre på bloggandet, att få in det i dagliga rutinerna.

Dagens ämne blir:
Är klickerträning en bra metod för alla?

En sak som jag funderat över en hel del, då jag träffar många hundägare som är väldigt olika. Vissa är helt nybörjare på det här med hund, andra har hundvana men saknar träningsvana, andra vill ha en "lydig hund" men avsätter ingen tid till träningen sedan finns det de som är jättemotiverade och ambitiösa och som verkligen vill träna.
Jag själv har "fuskat" en hel del med klicker de senaste 10 åren. Både i egen träning och i mina kurser, men inte förrän de sista 3 åren kan jag säga att jag fått klämm på det hela, såpass att jag förstår principen och att jag med gott samvete kan säga att jag kan lära ut klickerträning.


Vad är då klickerträning?
Här råder lite olika meningar och en hel del missförstånd, tror jag. Jag kan använda en klicker, både när jag tränar med den traditionella metoden, där jag blandar korrigeringar (iform av nej, fy, ryck i kopplet och andra ord, som betyder - skärp dig, annars!!), men det är inte den metoden jag använder och kallar klickerträning.
Det finns en "äkta" klickerträning, och det är den jag anammar och använder mig av.
Det finns lite olika varianter av den med, men det finns 4 gemensamma byggstenar som avgör om det är äkta klickerträning eller inte, och det är:


1. Frivillighet - allt hunden skall prestera, allt som skall läras in skall vara 100% frivilligt från hundens sida. Ingen form av hot, eller förtäckt hot förekommer, som tex. skärp dig - annars!
Detta skapr en hund som inte är rädd för att göra fel. Den vågar prova många olika saker och förr eller senare (ofta förr) gör hunden rätt.

2. Användandet av en markör - vi använder en markör, som tidigare är inlärd, så att hunden förstår att när den hör ljudet av markören så betyder det "du har gjort rätt nu, belöningen kommer strax".
Fördelen med en markör är att det blir så himla tydligt för hunden, när den gjort rätt. Det är här klickern kommer in i bilden. Som markör kan man använda ett speciellt ord, en handsignal (ofta för döva hundar) och ett ljud tex. av en klicker.
Jag får ofta frågan på mina kurser, vad skillnaden är mellan att använda en ordmarkör och en klicker. Den stora skillnaden är att ljudet av klickern går direkt in i hundens hjärna, utan omvägar. Det gör träningen mycket tydlig och hunden förstår snabbt vad den skall göra.

3. Vi belönar det rätta beteendet. Vilket betyder att vi belönar direkt hunden gör rätt. Gör den "fel" lägger vi ingen energi på att tala om det för hunden, av den enda anlednigen att det inte hjälper hunden att förstå vad den skall göra.
Ta exemplet när vi skall åka taxi till ett ställe. Vi sätter oss inte i bilen ch talar om för chauffören vart vi INTE vill åka, det blir ju galet komplicerat. Det blir lättare att tala om vart vi VILL åka, eller hur?

4. Vi har fokus på det hunden gör, vilket betyder att vi inte funderar på vad hunden har i huvudet just nu. Vi tittar endast på det vi på förhand bestämt, hunden skall utföra. Det blir mycket mera konkret då. Skall jag lära min hund att sätta tassen på en låda, så är det det jag tittar på och jag funderar inte på hur hunden tänker eller på om hunden tycker jag är rolig eller inte. Fast det tycker ju hunden (att jag är rolig), när den blir belönad gång på gång:)

Att träna enligt denna metoden, kräver lite av en, givetvis, men det ger tusenfalt igen, det lovar jag.
Därför att hunden tycker det är så roligt att kunna träna och bli belönad, utan någon rädsla för att göra fel.
Därför att jag som tränare tycker det är roligt och utvecklande, när jag märker att både jag och hunden blir duktigare på det vi gör.
Därför att jag ser hur himmelskt snabbt hunden fattar det jag är ute efter, när jag klicker exakt, jämfört med den traditionella metoden, när jag "visar och berättar".
Därför att jag kan finslipa på detaljer i träningen, med precision när jag ser att hunden slarvar lite i vissa sekvenser.
Därför att jag med denna metoden också kan träna på sk problembeteenden hos hunden. Tex. utfall på promenaderna och rädsla och dåligt självförtroende.

Det finns givetvis även nackdelar med träningen, men den har mer att göra med att den som tränar inte klickar/belönar exakt på rätt tidpunkt, men den förmågan tränar man upp bara man vill.
Sedan är det vissa som inte riktigt kan fixa själva hanterandet av klickern. Det kräver ju lite av en fingerfärdighet att använda den, ge godisbelöningen och ibland att även hålla i kopplet.
Ibland har det faktiskt hänt att jag sagt åt någon hundägare att  strunta i klickern, och att använda ett ord istället som markör. Det funkar det med, även om det inte är riktigt lika effektivt.

Grejen är att det inte är själva KLICKERN som är den viktigaste ingrediensen, utan att man tränar enligt de fyra principerna som jag beskrivit ovan. Tränar man så, kommer man långt med sin hund, garanterat.
Hundar som tränat enligt denna metod en längre tid, blir det man kallar "klickerkloka" och de är ganska aktiva under träningen. Hundar som tränats enligt andra metoder, blir ofta ganska passiva, då de lärt sig att när de är passiva, då kommer det heller inga korrigeringar.
Vill man ha en passiv hund som aldrig vågar ta egna iniativ, då är nog inte klickerträningen en bra metod, att använda sig av.

Sedan är det ju så, att alla människor faktiskt inte är födda till att träna och förstå sin hund. Det är något jag ser med jämna mellanrum, på mina kurser och med de hundägare jag möter.
Som låten ni vet "alla vill till himlen men ingen vill ju dö".
Det är många som vill ha hund idag, men långt ifrån alla är bra hundägare/hundtränare.
Alla har inte "det" som kan vara lite svårt att definiera. "Det" för mig innebär att jag förstår min hund och kan möta dess speciella behov och att jag har ett genuint intresse för hundträning. Jag har även en förmåga att "läsa av" min hund och ser vad den tycker och känner i varje given stund.
Utan "det" hjälper det inte hur många kurser man går, eller hur bra kursledaren lär ut. Det är med det mesta här i världen, vi har olika förmågor och vi är bra på många olika saker, och det är precis som det ska vara. Men det innebär också att det ibland inte blir någon effektiv hundträning eller att oavsett vad hunden gör, så förstår hundägaren inte det som sker.
Oavsett vilken metod man använder, så blir hunden frustrerad när den inte förstår vad vi vill. När den blir det, så hittar den på andra saker att göra, eller struntar i alltihop och går och lägger sig. Det handlar det inte om att hunden trotsar, att den är dominant eller att klickerträningen är en dålig metod. Det handlar om att förbättra kommunikationen så att hunden förstår vad man menar.

Här skadar det inte med lite självrannsakan, iform av att kanske fråga sig själv:
Har jag rimligt med tid att avsätta för att träna min hund, så att den kan lära sig den vardagslydnaden som behövs?
Har jag det intresset som skall till för att kunna tillfredsställa min hunds behov iform av tillräckligt med promenader och att få springa lös, tillräckligt med stimulans iform av nosarbete, problemlösningar och inlärning, samt att få träffa och få umgås med andra hundar?

Tid och ett genuint intresse för hunden, det är ofrånkomligt viktiga ingredienser för att kunna lära den det vi önskar. Och beroende på hur relationen med hunden ser ut, är det olika saker vi vill lära våra hundar. Vissa vill kunna ha sin hund lös med en säker inkallning - ingen omöjlighet. Andra vill kunna möta andra hundar utan att hunden skäller och gormar - ingen omöjlighet. Sedan finns det de som vill lära hunden olika roliga trix, som man kan imponera på sina vänner med - ingen omöjlighet.

Som jag ser det - ingenting är omöjligt att lära sin hund!

Det handlar mest om att man är villig att använda en bra metod, och där är klickerträningen helt suverän, och att man har tålamodet och TIDEN och INTRESSET.

Blir Du intresserad av att lära dig det här med klickerträning?
Kom till Hundharmoni och gå en kurs hos oss, det är en bra början!

Nytt härligt gäng!

Har precis startat upp årets instruktörsutbildning med ett nytt gäng härliga elever. Ser verkligen fram emot att följa dem i deras utveckling, både som människor och som instruktörer.
Helgen gick så himla snabbt och vi hade verkligen roligt, allihop. Hundarna verkade också trivas ihop, och jag ser verkligen fram emot nästa helg, tillsammans.
Tack Marie, Ulrika, Erica, Mette, Monica, Josefine och Hanna för en mycket trevlig start på utbildningen!

Det är alltid spännande att lära känna nya människor, tycker iallafall jag, och att få möjligheten att inspirera och dela med mig av mina erfarenheter.

Här kommer en bild på härliga gänget som skall följas åt fram till maj nästa år.

Det är på modet...

...att adoptera hemlösa hundar.
Jag själv hamnade i adoptionsbranschen helt av en slump, då Bella från Spanien kom till oss 2010, och har numera Pinpon från Spanien och Dina från Rumänien boende hos oss.

Det finns otroligt många hemlösa hundar, en del i Sverig men de flesta i andra länder, hundar som är fina på både insidan och utsidan och som inget hellre önskar sig än ett eget hem.
Att ta emot en sådan hund, är verkligen en välgärning och väldigt tacksamt, då det i många fall faktiskt räddar livet på hunden.

Men det räcker inte med att tänka enbart med hjärtat, man behöver även tänka till med hjärnan, för att det skall bli så bra som möjligt för hunden och för en själv och familjen.

 

Det är skillnad på att ta hem en 8 veckors valp som har fått den bästa starten hos uppfödaren och på den 8 månaders unghund, som ser så bedårande ut på fotot man sett på nätet.
Hunden som kanske kommer från Spanien, Irland eller Rumänien kommer med sina alldeles egna erfarenheter med sig i bagaget.
Vi Sverige är ett hundvänligt land, och de allra flesta här tycker om hundar och är snälla mot dem. Så är inte fallet i ovanstående länder, där är hundar inte mycket värda. Man skaffar valp när den är liten och söt, och slänger ut den på gatan, när den inte är det längre eller när man helt enkelt tröttnat på den. Eller så föds valparna på gatan av en hemlös tik, och får leva eller dö där, beroende på hur stor portion tur den har.
Människor i dessa länderna är ofta stygga mot hundarna, deras fantasi är stor när det gäller att plåga dem genom att slå dem, kasta sten efter dem, bränna dem, svälta dem, binda fast dem i en snara tills snaran växer fast i skinnet, förgifta dem långsamt och plågsamt osv. osv.
Otroligt hemskt, men tyvärr många hundars vardag.

En hund som växer upp under sådana omständigheter kan ha med sig en del rädslor och litar inte alltid på människor den möter.
Hundar är otroligt anpassningsbara och kan anpassa sig till en ny och trygg miljö relativt snabbt, men det kan också ta lite tid att få den trygg och tillitsfull igen.

Det är här det handlar om att även tänka till med hjärnan, när man fundera på att adoptera en hund.
Det räcker inte med att vilja ha den, att vilja rädda den, att vilja göra en god gärning, man måste även  ha gott om TID, gott om TÅLAMOD, relativt gott om HUNDKUNSKAP samt hyggligt med
PENGAR.

Hunden man fastnat för på nätet, beskrivs utifrån den bilden man fått av den i den miljön där den befinner sig. Ofta i ett hundhägn, där det vistas många stressade hundar, och där det ofta råder stor konkurrens om mat, tugg och människornas gunst.
Med andra ord inte en normal och harmonisk miljö, vilket gör att hundarna försöker anpassa sig så gott de kan. Vissa stänger ner helt och går in i sin egen lilla värld och anses som lugna hundar. Andra kan bli väldigt utåtagerande och jobbiga och beskrivs som livliga  hundar som behöver mycket stimulans och aktivering.
När hundarna väl kommer hem till sina nya ägare i en ny miljö, kan de ändra sina beteenden ganska drastiskt. Den lugna hunden kan blomma upp, och bli väldigt lekfull och livlig, då den kanske har en förlorad barndom att ta igen. Den livliga hunden kanske stressar ner ordenligt och blir en relativt lugn hund som älskar att ligga i soffan.

Vissa hundar som kommer till en ny ägare kan börja vakta väldigt mycket, för att inte riskera att förlora sin nya älskade matte. Andra vaktar inte alls.

Det man skall vara medveten om är att det TAR TID för dessa ibland trasiga hundar att landa. Det tar minst 6 månader för en hund som stressat under en längre tid att återfå balansen och harmonin, och att bli sig själv. Att bli den hund som finns under ytan av all stress.

Det jag sett hos alla mina adopterade hundar är hur mycket av livsglädjen som kommer fram hos dem, och hur de mer eller mindre tar igen sin förlorade barndom, när de kommer till ett tryggt hem.
Detta innebär också att de hittar på en massa hyss, och att de blir lite "olydiga", vilket jag ser som något mycket positivt, för då vet jag att de börjar hitta sin trygghet igen.

Har man inte tänkt till med både hjärna och hjärta, innan man adopterar en sådan hund, kan man bli besviken. Det är viktigt att hunden i lugn och ro får bli trygg, att man har tid och tålamod, att man kan lägga en hel del tid på miljöträning och socialsering, för att hjälpa hunden att komma över sina rädslor.

Sen har vi det här med att vara ensam hemma - vissa av de adopterade hundarna klarar det, och andra klara det inte alls. Jag har erfarenhet av båda delarna. Bella kunde lära sig att vara ensam hemma efter några månaders träning, Pinpon klara inte av det överhuvudtaget. Han behöver ha sällskap av en annan hund, om han skall fixa det.

JAG VILL OCH ÖNSKAR ATT DET SKALL FINNAS MÄNNISKOR SOM KAN ERBJUDA HEMLÖSA HUNDAR ETT TRYGGT HEM, FÖR DET ÄR SÅ TACKSAMT!

Däremot önskar jag att man tänker till redan från början, så att hunden slipper bli omplacerad efter några månader, precis när den börjar bli trygg.
Givetvis kan det bli aktuellt i några få fall, men helst inte.

Funderar Du på adoptera en hund?

Fundera då över detta:

• Har du tålamod? Den allra viktigaste egenskapen du behöver ha.
• Är du beredd på att det kan ta tid för hunden att landa och bli sig själv?
• Är du hemma, eller har du tillgång till en dagmatte/husse?
  Din hund kanske inte kan lämnas ensam hemma de första 6 månaderna, innan du hunnit ensamhetsträna den.
• Är du beredd på att älska hunden oavsett vilka hyss den hittar på?
  Den behöver få känna sig kravlöst älskad.
• Har du en stabil ekonomi?
  Behövs då man aldrig vet vilka skador eller sjukdomar som kan tänkas dyka upp. Det gäller givetvis alla hundar, även från uppfödare.
• Har du erfarenhet av att ha hund tidigare är det ett stort plus, då du lättare kan läsa av hunden.

Har du svarat ja på frågorna, då tillhör du skaran av änglar som kommer att kunna erbjuda ett tryggt och harmoniskt hem till en hemlös hund, som bara väntar på att få komma hem!

Varmt välkommen i gänget:)

                                          Miljöträning med Pinpon.

Nu har Dina...

...bott hos oss i 3 veckor.
Det är inte klokt hur snabbt hon har kommit till ro, och blivit trygg här hos oss. När hon kom var hon närmast som en virvelvind, stressad som bara den, och hon stormade fram helt utan någon som helst självkontroll. Pinpon höll på att bli tokig på henne, han som är så försiktig och en sådan gentleman, undrade vad det var för en pestråtta vi hade tagit hem. Han sade åt henne några gånger, men till slut fick han nog, och en kväll när hon helt utan några hämningar stormade fram där han låg i soffan, blev han så arg, så att jag trodde nästan att han skulle bita henne på riktigt. Hon tjöt som en stucken gris och han var så rosenrasande, och sedan var det bra.
Efter den händelsen och efter att de lekt tillsammans några gånger, så har det varit lugnt. Han börjar gilla henne mer och mer, och han har varit ett sådant helt underbart stöd, och en sån förebild för henne, med sitt lugn och sitt tålamod. Han lär henne hur det funkar hemma hos oss, och han har numer en ängels tålamod med henne. Han är min guldklimp och en helt underbar hund, och det hade man kanske inte trott för ett år sedan, när han var helt sönderstressad, jättejobbig och allmänt speedad och överaktiv.
Hundar som Dina, som kommer från hundhem, där de lever tillsammans med många andra stressade hundar, och där det råder stenhård konkurens om allting, får lära sig att kasta sig fram först för att få ta del av det som bjuds.
Hon är alltid snabbast framme och tränger sig först fram till allt, för att inte gå miste om något.
Kan inte få nog av kel, klappar och mys, så svältfödd på närhet, och vi ägnar oss mycket åt att bara mysa och kela. Hon har en sån härlig silkeslen päls, det är så mjukt och gott att smeka henne, och jag kan inte mer än hålla med forskningen som menar att både hunden och människan som klappar den, får en härligt lugn och rofylld känsla i kroppen av allt oxytocin som bildas.

Vi har en del att jobba med, då det finns en del saker som hon är osäker på och som antingen beror på att hon inte fått erfarenhet av det tidigare eller så har hon kanske råkat illa ut, vi vet som sagt ingenting om hennes förflutna.
Människor både inomhus och utomhus, kan var jätteläskiga, plötsliga ljud, speciellt uppifrån, kan skrämma henne mycket, och hundar som vi möter på vår promenad, är inte helt okej.
Men det går bättre undan för undan, och med min erfarenhet i bagaget vet jag att det tar tid att bli trygg och att vänja sig vid nya saker.
Pinpon är en som har lärt mig det, att med tålamod, kärlek och genom att få sina speciella behov tillfredsställda (i hans fall, att få vara lös varje dag och att få bli sysselsatt med olika uppgifter), så kan nästan vilken trasig hund som helst, blomma ut.

Koppelgåendet blir bättre och bättre, nu går hon oftast på min vänstra sida, där jag vill ha henne (Pinpon är på min högra sida) och hon drar inte lika mycket som i början, och hennes stressnivå har sjunkit avsevärt, hon följer mig inte lika mycket från rum till rum, och hon verkar ha hittat sin plats i vår familj.
Hon är väldigt valpig, och det var jag inte riktigt beredd på, nästan som en 4 månaders valp, men hon har charmat oss allihop, och när hon ibland tränger sig upp i soffan och lägger sig på mig, kan jag bara skratta åt henne, hon är så himla gullig, lilla dockan.
Faktiskt så har jag inte skrattat så mycket som sedan hon kom till oss, skrattat åt alla hennes tokerier och påhitt.
Pinpon däremot skrattar inte så mycket åt henne, han har blivit så himla seriös, så vuxen i sitt sätt, och han kan fortfarande tycka att hon är skitjobbig, men hans tålamod är stort numera.
Han skrattar mest när det är han och jag, vi är ett sammansvetsat team och jag överdriver inte när jag säger att den hunden skulle göra vad som helst för mig. Hans dyrkan är stor när han tittar på mig med sina fina ögon, och jag är bara så tacksam över den, och jag försöker att ha kvalitetstid med honom med jämna mellanrum, som att åka till skogen bara han och jag, eller att klickerträna, som han bara älskar. Då blir han så glad och harmonisk, jag ser hur hela han strålar av lycka över att få äga min totala uppmärksamhet.
Det är viktigt att ge varje hund egen tid med mig, för att bonda och för att lära känna dem bättre, och det gör att det blir mera tidskrävande att ha flera hundar.

Fick frågan för ett tag sedan om det är jobbigare att ha två hundar än en, och svaret är definitivt JA. Det är jobbigare, mera tidskrävande, betydligt mera skitigt hemma, det är dyrare, svårare att ordna passning men samtidigt så fantastiskt härligt när man fått rutin och ordning i vardagen.
Härligt och utvecklande och framför allt lärorikt att se hur dynamiken mellan hundarna fungerar, hur hundarna blir betydligt säkrare i sitt språk och i sin konfliktlösning, det är helt oslagbart och jag upphör aldrig att fascineras av deras fantastiska kommunikation. En hel del förstår jag men det är också många småsaker de konverserar om, där jag bara kan gissa mig till vad det handlar om.

Om alla hade möjligheten att ha två hundar, så skulle jag absolut rekommendera det för att verkligen lära sig det här med att förstå hundarnas språk, och det är oslagbart för hundarna med, som i de allra flesta fall, blir oerhört duktiga på att kommunicera med andra hundar.
Jag är så oerhört tacksam över att jag har den möjligheten, och att jag har två så underbara hundar.
Här kan ni se Dina och Pinpon på en våra rundor ägna sig åt att leta godis. Vilka godingar!

Låt hundarna få prata ifred!!!

Vi människor har vårt eget språk, som för det mesta är verbalt dvs. vi pratar oftast när vi kommunicerar med varandra. Det är viktigt för oss att få göra oss förstådda, att få förklara för andra hur vi tänker och varför. Det är även viktigt att få höra andras synpunkter och deras upplevelser om saker o ting. Vi hade inte velat vara utan vår förmåga att kunna göra oss förstådda och att förstå varandra, det skapar starka band och skapar gemenskap. Tänk bara på hur det känns att komma till ett främmande land där man inte förstår ett skvatt av vad människorna säger, hur utanför man känner sig, utanför och lite isolerad faktiskt.

Förmågan att kommunicera är jätteviktig även för våra hundar, av precis samma orsak som för oss. För att tala om för andra hur man känner och för att förstå andras åsikter. För att skapa band och gemenskap med andra, samt för att lösa konflikter på ett fredligt sätt.
Det som skiljer oss människor från hundarna är väl hur vi kommunicerar, vi människor mest med ord, hundarna mest med kroppsspråket och med olika ljud.

Varför är det då så svårt för hundägare att låta hundarna få kommunicera ifred med varandra?
Jag vet inte hur många gånger jag har sett hundägare säga nej eller banna sina hundar när den egna hunden pratat med någon annan hund. Pratat genom att tex. nos i rumpan eller morra. Det är ofta dessa saker som människor har mest svårt för, och i båda fallen tror jag att i brist på kunskap så känner de sig lite pinsamma när deras hund gör så.

Har man valt att leva sitt liv med hund, är det viktigt att lära sig hur hundarna kommunicerar med varandra, och att låta dem få göra det ifred. Det finns ingenting pinsamt med att ens hund luktar en annan i rumpan, för så gör hundar när de vill lära känna den andra lite mer och är nyfiken. Om den andra hunden inte vill bli luktad i rumpan, kommer den att tala om det och gå undan, och det är det kommunikationen handlar om. Att ge och ta emot meddelanden.

När det gäller morrandet hos hundar, är det ingenting som är så missförstått som det.
Tror jag har skrivit ett blogginlägg om det redan, men vi tar det en gång till:

En hund som morrar är inte farlig!
En hund som morrar vill oftast inte slåss/ eller bitas!

En hund som morrar, har något att tala om för andra, och allra oftast betyder det - gå undan, jag tycker att du är jobbig!
En hund som morrar, är en fullt normal hund, som använder sitt språk för att få fram ett meddelande till sin omgivning, och den förväntar sig att bli respekterad och lyssnad på.

Hundar har olika signalsystem och två av dessa är:
- Avståndsminskande signaler som de använder sig av när de vill komma närmare någon de tycker om.
- Avståndsökande signaler som de använder sig av när de tycker någon/något är hotfullt eller lite läskigt,  dvs. de vill öka avståndet dem emellan.

Att visa tänderna och att morra är avståndsökande signaler som hunden visar, när den vill att det/den läskiga går därifrån. Det betyder alltså inte, kom hit skall vi slåss!

När det gäller hundar som bor tillsammans under samma tak, ser man ofta hur de använder sig av avståndsökande signaler när de tex. har ett ben i munnen som de vill ha ifred. De visar tänderna, hjälper inte det, så morrar de och stirrar på den andra, och omedelbart går den andra undan, för den förstår signalen. Allt går mycket snabbt och det blir ingen konflikt.
Jag blandar mig aldrig i mina hundars prat, för det klarar de av helt på egen tass. Det är oerhört fascinerande att se hur de med mindre och mindre signaler gör sig förstådda sinsemellan.

För att hundarna skall bli duktiga på kommunikation och konfliktlösning måste de få många möjligheter att få träna på att prata ifred med varandra.
Den ena morrar, och den andra går undan, svårare än så är det inte. Hundarna måste lära sig att få morra och bli förstådda, likväl som de måste få lära sig att bli morrade åt, och att då gå undan.

Hundar som inte får lära sig detta, blir socialt handikappade och  får svårt att möta andra hundar under lugna och trevliga former.

Det jag ser ganska ofta, och som gör mig så himla ledsen är hundar som möts, den ena lite osäker och som då givetvis morrar, för att berätta för den andra att gå undan lite, och DÅ FÅR DEN SKÄLL AV SIN MATTE ELLER HUSSE.
Hur skall en hund kunna bli mera säker i ett möte när den blir bannad helt orättvist och helt i onödan?
Det blir den inte, utan det skapar bara ännu mera osäkerhet hos den. Osäkerhet mot den mötande hunden men också osäkerhet gentemot sin ägare, som bannar den för att den gör något helt korrekt, nämligen talar om vad den känner.

Vi skapar i mångt och mycket de hundar vi uppfostrar och lever med, och genom att inte lära oss hur hundar kommunicerar, skapar vi många onödiga problem för hundarna.
Problem iform av osäkra och rädda hundar, som ibland faktiskt blir tvungna att bita ifrån, när ingen vill lyssna på dem.

Det behöver inte vara så!
Läs böcker, träffa andra hundar och hundägäre och framför allt låt din hund få träffa många trevliga hundar som den kan kommunicera med, under lugna och stressfria former, så att den blir duktig på att prata med andra hundar och tänk på att inte föra över din egen rädsla och osäkerhet på din hund.

Den behöver en trygg och säker matte/husse som kan vägleda den genom livet, och som behandlar den rättvist och kärleksfullt.

Välkommen Pärlan

                                                                                             

Fast hon har fått byta namn till Dina, men jag tror inte hon misstycker:)
Ännu en gång har vi fått nöjet att välkomna en ny familjemedlem, denna gång en tik från Rumänien.
Hon var en av ca 2 miljoner gathundar/hemlösa hundar i Rumänien, som hade turen att hamna på rätt ställe, för att så småningom hamna hos mig och familjen.
Hon är svart och med silkeslen päls, och är glad mest hela tiden. Svansen går och hon vill gärna klappas och gosa.
Vi vet inte speciellt mycket om henne, vilket har känts  frustrerande för mig, som gärna vill ha koll på  det mesta. Och som jag brukar säga till andra, så är det bra att veta så mycket om hundens tidigare liv som möjligt.
Men ibland är det inte möjligt, och så är det i Dinas fall.
Hon är ung och valpig fortfarande, och jag tror hon kommer att bli ännu mera valpig innan hon så småningom mognar och blir vuxen. De hundar jag haft tidigare som jag adopterat, har alla tagit igen sin trasiga eller missade valptid, när de hamnat i trygghet.
Jag  är glad över att kunna erbjuda henne ett hem i trygghet, där hon kan få äta sig mätt och där hon är älskad och får höra till.
För det är det som är min drivkraft, det som gör att jag väljer en gatukorsning från det fattiga Rumänien, en  hund som jag inte vet någonting om, istället för att välja en rasren hund med stamtavla från en trevlig kennel.
Jag vill göra skillnad för en oönskad hund, en hund som många aldrig hade valt, en hund som inte är värd någonting i sitt hemland, men som även många här i hundvänliga Sverige, hade valt bort.
Jag vet ingenting om hennes bakgrund, ingenting om vad hon varit med om, men det jag vet är att det bor en fantastisk och unik själ i hennes kropp, som ingenting hellre vill än att få höra till någon och att få bli älskad, precis som hon är.
Det känns spännande att få lära känna henne, se hennes personlighet få blomma ut, efter att stressen lagt sig.
Få lära känna hennes starka sidor och hennes svagheter, och kunna skapa en relation mellan henne och mig som bygger på glädje, lek, trygghet och kärlek.
Bella gav mig två år av sitt liv, två år av villkorslös kärlek, och jag tog alltihop för givet. Denna gången tar jag ingenting för givet, utan jag tar tacksamt emot allt det som Dina ger, och jag kommer att ge henne allt det som jag skulle velat ge Bella, om jag bara hade kunnat.
Kärleken är gränslös, den dömer inte, den finns i överflöd och man kan slösa med den hur mycket man vill, och det tänker jag göra!
Fick precis ta en lite paus, eftersom Dina kom farande i soffan, och trampade på laptopen i bara farten. Hon flippade ut av övertrötthet efter att ha härjat runt med tuggben, leksaker och Pinpon:)
Efter lite hjälp från en bestämd matte, har hon nu slocknat i soffan som en punkterad ballong och ligger med huvudet på Pinpons rumpa. Han är bara så go, och finner sig.
Ja, Pinpon, vad tycker han om att vi fått en förvuxen valp i huset?
Han har varit måttligt förtjust, får jag väl säga. Efter några rejäla åthutningar igår, och efter att ha lekt som tokstollar i trädgården, så har han funnit sig lite. Hon var ju faktiskt ganska rolig att leka med.
Fortfarande kan han dock ge mig en blick,  som undrar - skall hon inte gå hem snart?
Nä, hon är hemma nu!

                                                                                    

Det här med AVSTÅND....

Idag bara måste jag skriva om det här med avstånd.
Jag menar det avstånd som din hund behöver till  omgivningen, för att kunna vara avslappnad och känna sig trygg och lugn. Låter inte särskilt märkvärdigt, låter riktigt självklart, kan man tycka.
Men ändå ser jag gång på gång hundar som måste reagera ibland högljutt, för att deras husse eller matte inte skapat tillräckligt med avstånd till det, de möter på sin väg.
Ett exempel: lilla Fido känner sig inte riktigt trygg när han måste passera större hundar som ibland stirrar på honom. Han vill gärna hålla minst 5 meters avstånd till dem, för att kunna känna sig avslappnad och trygg.
Matte tycker att Fido är lite jobbig när han skäller på mötande stora hundar, men hon tycker ändå att "det skall han klara". Fido klarar det inte, han skäller på de mötande hundarna, för att tala om att de skall flytta sig.
Fido har egentligen inga större problem med andra hundar, bara han får lite "space" runt omkring sig.
För honom hade det varit jätteskönt ifall matte tog en båge runt den mötande större hunden, och på så sätt skapade  lite avstånd, så att Fido kunde känna sig säkrare och slapp skälla varje gång.
Matte kan även belöna Fido, varje gång de möter en hund han inte känner sig bekväm med, så att Fido, så småningom börjar associera mötande stora hundar med något positivt istället. Även om man väljer att träna så här, är rätt avstånd viktig för att resultatet skall bli bra.

Alla levande varelser har ett "space" runt omkring sig som är mer eller mindre privat. Dit vill vi inte släppa in någon vi inte känner. De vi känner väl och som vi tycker om är välkomna, men inte de vi inte känner eller som vi inte gillar. Det är därför vi sätter oss på ett helt ledigt säte på bussen, istället för att sätta oss bredvid den ensamma killen som läser tidningen. Vi vill inte släppa in okända i vårt privata space. Inget konstigt med det.
Men våra hundar tvingas gång på gång, säga ifrån, därför att främmande hundar kommer för nära, in i deras privata space.
Hur stort detta space är, varierar från hund till hund, och lite också från situation till situation.
Är hunden lös och själv kan bestämma när den vill gå ifrån, kan den mycket lättare acceptera närmare intrång, men är hunden i koppel eller på främmande mark, där den inte har möjlighet att gå ifrån, ja, då accepterar den mycket mindre intrång i sin privata sfär, och är mycket snabbare med att reagera på den mötande hunden eller annat som dyker upp.
Är hunden uppvarvad eller rent av stressad, är toleransen ytterligare mindre för närhet från främmande.

Miljön på våra hundkurser, är typiska exempel, där våra hundar får tåla hemskt mycket mera än vad de egentligen klarar av.
De är kopplade, de är på främmande mark, de är lite uppvarvade/stressade och det finns många för dem okända hundar runtomkring(med okända hundar menar jag hundar som de inte träffar dagligen och som de inte känner väl sedan tidigare).
Ett exempel från en kurs häromdagen: matte står med sin hund och pratar med mig. Hennes hund är jätteduktig till en början, tittar intresserat på andra hundar som går förbi, och då är det ändå lite avstånd till de andra. Jag tipsar om att det är en mycket bra investering för framtiden att belöna hunden, varje gång en annan hund dyker upp och hunden bara nöjer sig med att titta på den, lugnt och tyst.
Jag förklarar att det är dumt att vänta på att hunden först skall börja skälla eller dra i kopplet, för att därefter börja agera med att försöka tysta honom.
Det är alltid dumt att ge hunden tillfälle att först göra fel, för att därefter försöka rätta till felet.
Det allra bästa är alltid att inte ge hunden en chans att göra fel, utan att se till att den gör rätt redan från början.
Skall också tillägga att hunden ifråga är en unghund, och bara det gör att det många gånger finns hemskt många orsaker till att hålla avstånd till andra hundar.
Tonårshundar har en tendens till att komma in i osäkerhetsperioder gentemot andra hundar, och där är avstånd A och O, för att behålla lugnet och för att kunna lära in ett beteende man vill ha, tex. titta lugnt på andra hundar istället för att skälla på andra hundar.
När jag sedan går vidare till andra kursdeltagare, ser jag att matte slarvar med att hålla lagom avstånd, och med att belöna när hunden är lugn och hunden blir alltmer reaktiv, dvs. det sista jag ser innan de ger sig av hemåt, är att hunden står på två ben och skäller på de hundar som kommer för nära honom.
Tråkigt för hunden, tycker jag, därför att det sista han får med sig hem från kursen, är stressen och obehaget. Så skall det inte behöva vara.
En himla bra hjälp för mattar och hussar med hundar som behöver lite mera space, är projektet GULA HUNDEN. Det går helt enkelt ut på att sätta ett gult band i hundens koppel, och på det sättet tala om för omgivningen att just denna hund behöver lite mera space runt sig för att kunna behålla sitt lugn. Anledningen kan var att hunden blir hysteriskt glad, att den är osäker på andra hundar och vill närma sig i sin egen takt, eller kanske hunden nyligen har blivit opererad och inte kan ha nära umgänge med andra hundar tills såret har läkt.
Det är också en påminnelse för matte och husse, därför att många egentligen vet allt detta, men glömmer bort hur viktigt det här med avstånd är för hundarna.

Det är viktigt att både den som håller i kopplet, men också omgivningen tar hänsyn till hundens privata space. At helt enkelt fråga mötande hundar och deras människor om det är ok att hälsa, så man inte bara släpper fram sin hund.

Så hjälp din hund genom att hålla det avstånd som just din hund behöver, för att kunna vara avslappnad och  känna sig trygg.
Hundar är olika, och också beroende på hur situationen är som jag skrev tidigare, vissa gillar närkontakt med alla, andra vill närma sig okända i sin egen takt, och andra vill helst inte ha okända in i sitt eget space.

Hjälp din hund att kunna känna sig trygg och lugn - håll det avstånd som just din hund behöver!

Hundmöten...

...pest eller kolera?

Jag träffar många hundar som skäller på oss när vi möter dem. Det är både stora och mindre hundar som gör så, och det jag också ser är att den som håller i kopplet ser mindre eller mer stressad ut.
Det är jobbigt, jag vet. Jag har också haft hund med med dessa problem, och det var inte kul.
En mindre hund är lättare att hålla tillbaka, även om den skäller, en större hund upplevs många gånger som jobbigare, då den är stark och ibland även gör utfall mot den mötande hunden.
Det man kanske glömmer bort är att det är inte bara husse/matte som blir stressad och tycker att det är jobbigt - hunden upplever också obehag och stressnivån stiger varje gång det händer.
I längden kan en hund med sådana problem gå omkring med ständigt förhöjda stressnivåer, som gör att den lättare reagerar för varje gång man får ett hundmöte. Det blir lätt en ondcirkel, tyvärr.
Det blir även snabbt en vana, då hundar är vanedjur och lätt upprepar det de gör dagligen.
Hundägarens stressnivå, och frustration över att inte veta hur man skall göra, påverkar givetvis hunden.
en stressad och irriterad/frustrerad matte eller husse, är inget vidare bra stöd för hunden just då.

Den 25 september börjar nästa hundmöteskurs hos oss på Hundharmoni.
Den är till för hussar och mattar och vovvar som har svårt med lugna hundmöten.
Under lugna och ordnade former går vi igenom orsakerna till varför det kan ha blivit som det blivit, du får praktiska verktyg att använda vid era hundmöten och vi tränar i grupp i hur man använder sig av det vi gått igenom.
Många av dem som redan gått hundmöteskursen vittnar om att de blivit mycket tryggare, nu när de vet vad de skall göra, och det har alltid en lugnande effekt på hunden.
Trygg matte/husse ger oftast också en trygg hund.

Har Du som läser detta bekymmer vid hundmöten, tveka inte, gå in på hemsidan och anmäl dig bums.
Eller Du kanske vill dela detta vidare till någon som du känner i din närhet som kan bli hjälpt av kursen.

Den bästa tid är nu...

tycker iallafall jag.
Sommarens kurser har varit så himla roliga och härliga, jag har njutit av varje sekund.
Jag har haft en klickerkurs med 5 vetgiriga och duktiga hundägare som velat lära sig mera om klickerträningens grunder. De och deras hundar har varit fantastiska och lärt sig massor. Ibland är det dock så att hundarna lär sig fortare än vi, så har det varit med mig och mina hundar flera gånger, när jag själv varit på kurs. Kommer ihåg med Bella förra sommaren, när hon gjorde allting rätt blixtsnabbt och jag själv stod där och fumlade med klickern, minst 20 sekunder för sent:))

Tränar på tasstarget, och det går riktigt bra!

Fri shejping in i lådan, går snabbt och lätt.

Vi kedjar ihop på slutet, häftigt!

Har också haft en lösträningskurs igång, med nytt koncept för i år. Började med två kurstillfällen, där vi gick igenom grunderna och sedan hade vi ett uppehåll på 4 veckor, där deltagarna fick tillfälle att träna in inkallningen utan störningar, så att det verkligen satt. Sista kurstillfället, hade vi häromdagen och den ägnade vi åt störningsträning, där vi jobbade med att lära hundarna att välja rätt. Att helt enkelt välja bort annat skojigt och intressant för att istället komma när de hörde sin inkallningssignal.
Det var en ren fröjd att se hur hundarna lyssnade på sin inkallningssignal, även när någon annan person stod och lockade med godis och annat skoj.
Efteråt var jag helt hög av lycka, över att få vara med och bidra till hundarnas och mattarnas/hussarnas härliga och nyttiga utveckling.

Jag säger det igen, med risk för att vara tjatig - jag har världens bästa jobb!

                          Om nu inte detta filmklippet ser ok ut, beror det på lite
                          tekniska problem jag haft. Hoppas, hoppas!

Varför lyssnar ...

  
  ... inte hunden?








Ett av de allra vanligaste sakerna som hundägare vill förbättra i sin relation till den egna hunden är den sk. selektiva hörseln.
Selektiv på det viset att hunden direkt lyssnar och reagerar när man prasslar med chipspåsen, öppnar kylskåpsdörren, börjar äta på något eller tar ner kopplet i hallen.
Men när man är ute, så har man stora svårigheter att få hunden att lyssna när man säger hundens namn, säger kom, eller helt enkelt vill att hunden skall fokusera på en själv, när det är annat runtomkring.

Var någonstans ligger problemet?

Det jag ofta ser, och hör, när jag iakttar hundägare med sin hund, är ANTINGEN ELLER.
Antingen kommunicerar hundägaren inte alls med sin hund, varken med kroppsspråk eller med ord, eller så blir det väldigt mycket TJAT.

Ingetdera är speciellt utvecklande för kommunikationen mellan hunden och människan.
Hundar är enormt duktiga på kommunikation, det ser man när man iakttar två hundar som snackas vid. De kan använda mycket små signaler till varandra och förståelsen är perfekt.

Vi människor har en tendens ibland att prata så mycket, att hundarna inte alltid orkar lyssna på oss.
Man kan prata på olika sätt och ibland är det faktiskt absolut bäst att använda vårt kroppspråk när vi vill säga något viktigt till hunden. Framför allt om hunden är uppvarvad, eller strängt upptagen med något annat. Som tex. att fysiskt ställa sig ivägen för hunden, och mota bort den från grannens katt, istället för att börja föra en ofruktbar disskussion med den.

Kopplet är också något som många använder på ett tokigt sätt. Att bara dra  med sig hunden utan att säga ett ord eller på annat säg kommunicera med hunden, ser inte trevligt ut och upplevs nog inte som behagligt av hunden heller. Det skapar inte någon lust hos hunden att lyssna.

Tjatet är nästan vanligare enligt min mening, tjatet som många använder utan att egentligen vara medvetna om det. Det blir till ett sorts mantra - Fido kom här nu, Fido kom här, Kom här, kom nu, kom här; osv. i det oändliga.
Stackars Fido, som får skavsår i öronen:)

Det tjatet också för med sig är en hund som inte får lära sig det som hundägaren vill, nämligen att lyssna på hundägarens signaler eller kommandon eller ord, eller vad man föredrar att kalla det.

Jag kallar det signaler, signaler som när hunden har förstått, får en betydelse för hunden;

Fido ( namnet), betyder -  titta på mig, jag har något att säga dig
Kom hit, betyder - kom hit till mig, oavsett vad du gör
Handtecken i luften,  betyder - stopp, stanna där du är
Handflatan i sidleds, betyder - kom, nudda min hand med nosen

är några bra signaler att ha, och som underlättar vardagen med hunden.

Problemet både med tjat och med noll kommunikation, är att hunden inte lär sig någonting av det.  Hunden som blir släpad i kopplet, lär sig inte att lyssna, den lär sig inte attt vara följsam och den lär sig inte att gå fint i kopplet. Den lär sig inte heller att hantera hundmöten på ett trevligt sätt. Detsamma gäller faktiskt även hunden som får höra en massa tjat. Den lär sig inte heller att klara av vardagens aktiviteter på ett tillfredställande sätt.
När den inte fått lära sig, då blir det svårt att göra rätt. Den blir kallad olydig, svåruppfostrad, trotsig eller omöjlig.

Vad händer mera när man tjatar på sin hunden?
Om hunden efter lite tjat faktiskt gör rätt, kan det bli så tokigt att hunden faktiskt lär sig något.
Nämligen att först kommer mattes tjat, sedan gör jag rätt och sedan kommer belöningen. Vilket betyder att hunden lär in fel grej, nämligen att det lönar sig att invänta tjat för sedan blir man belönad. Finns det inget tjat gör hunden helt enkelt inte rätt.
Den som tjatar blir på detta sätt också belönad, eftersom hunden gör rätt till slut, vilket leder till fortsatt tjatande.

Och om sanningen skall fram, tjatar vi inte bara på hunden , utan även på övriga familjemedlemmar.
Undrar egentligen vad som håller igång det beteendet? Är det samma anledning som jag redan nämnt att det till slut leder till önskad effekt eller är själva ljudet av vår egen röst självbelönande?

Ett himla bra sätt att lära hunden något, är att ha tålamod och vänta ut att den gör rätt av sig själv.
Tex. har jag lärt alla mina hundar att titta på mig, så fort vi ser en annan hund.
Praktiskt, tycker jag, för då har jag lättare att ge hunden ett direktiv - vänta, sitt ner eller vi går vidare.

Det är inte speciellt svårt att lära in, MEN kräver att man INTE tjatar, och att man har TÅLAMOD.
När vi ser en hund på avstånd, bromsar jag en aning i kopplet, och väntar helt enkelt på att hunden tittar på mig. Jag skulle vilja påstå att alla hundar gör det förr eller senare, när ingenting händer som hunden vill. Den kommer inte fram till den mötande hunden utan vi väntar helt enkelt.
När hunden väl slänger ett snabbt öga bakåt mot mig, så belönar jag blixtsnabbt, så att hunden förstår att det är ögonkastet som är bra.
Plus att vi avancerar framåt, vilket de flesta hundar ofta gärna vill. Det blir en bonusbelöning.
Sedan väntar jag igen tills hunden tittar mot mig, och därefter klick och godis eller klick och varsågod att avancera framåt en lite bit till.

För min hund kan det handla om:
- Skall jag gå bredvid matte eller skall jag dra i kopplet?
- Skall jag lägga mig ner när jag ser en annan hund eller skall jag titta mot matte för att få direktiv?
- Skall jag följa min matte eller skall jag gå dit jag vill?

Det är upp till mig att lära min hund att göra rätt val. Och jag vill gärna att min hund gör det av egen fri vilja, därför att han vet att det lönar sig. Jag vet utifrån mig själv att det alltid är roligare och mera motiverande att få välja själv.
Jag tror att det även gäller våra hundar.

dog meet dog...

Något som jag undrat länge nu, är varför så många hundägare, ialla fall där jag bor, inte vill låta sina hundar hälsa på andra hundar.
De tittar på oss när vi närmar oss, jag och Pinpon, och antingen tar de en omväg eller så säger de nej, till sin hund med sträng röst och skyndar vidare.
Jag vet inte om de tycker att Pinpon eller jag ser farliga ut, eller om vi signalerar något konstigt, eller om de helt enkelt inte tycker att de har tid med den lilla stunden extra det tar för en hälsningsprocedur. Vissa berättar att deras hund inte gillar andra hundar, och det är helt okej med mig, det får man respektera.
Tack och lov så träffar vi även trevliga hundägare som efter min fråga - är det ok att hälsa, låter hundarna få nosa och säga hej till varandra.
Det är viktigt för hundarna att träffa andra hundar och att få snackas vid!
Hundar som träffar många olika hundar från det att de är små, blir duktigare på att kommunicera och umgås med andra hundar, än hundar som inte fått denna möjlighet.
Dessutom är hundar i allra högsta grad sociala varelser, precis som vi, och det innebär att de behöver den sociala kontakten med sina artfränder, för att må bra och för att ha en bra livskvalité.
Vi kan aldrig ersätta umgänget  med andra hundar, det går inte.
Vi kan ge det vi förmår, i omvårdnad, i en god relation, i tillit osv. men den sociala interaktionen som hundarna har med varandra, den kan vi aldrig ersätta.
Det fanns en tid när det lärdes ut på många kurser att hundar behöver inte träffa andra hundar,de har inte behov av detta, de behöver endast oss och det vi har att erbjuda.
Helt galet, och tyvärr upprinnelsen till många hundrelaterade problem som handlar om hundaggressivitet, stress, osäkerhet-rädsla osv.
Det säger sig själv, att om jag vill att min hund skall vara avslappnad och lugn och trygg, när vi möter andra hundar, så behöver min hund få träna på att möta hundar och på att få hälsa på dem vi möter, och gärna få en lekstund med. Ju fler trevliga och positiva möten min hund har med andra hundar, desto skickligare blir min hund på att leka, hälsa och ingeragera med dem.
Har min hund lärt sig att kommunicera på ett fint och lugnt sätt, är chanserna också större att den kan hantera ett möte även med en osäker och spänd hund.
Jag har som sagt funderat mycket på det här med hundägarnas inställning till att låta sin hund hälsa, och jag tror tyvärr det många gånger även beror på hundägarens osäkerhet och egen rädsla.
Många hundägare kan för lite om hundspråk, och förstår helt enkelt inte vad hundarna signalerar och säger till varandra. Det leder till en rädsla för slagsmål och för att hundarna skall komma i bråk med varandra. Tyvärr blir det en mycket ond cirkel, därför att hunden känner av hundägarens känsloläge och osäkerhet/rädsla. Det smittar.

Jag och Pinpon träffar ibland på någon hund som är helt underbar i sitt sätt att kommunicera, och det är en ren fröjd att se hundarna hälsa på varandra eller leker.
Att få leka, är väldigt utvecklanda för hundarna, de lär sig mycket av hur man umgås med varandra under leken. Är det inte läge för att leka, är det helt okej att bara gå tillsammans på en koppelpromenad, även där umgås ju hundarna, när de gör det hundar gör - kissar och nosar tillsammans.

Givetvis får man respektera att man inte kan hälsa på alla hundar, men så många som möjligt, för hundens skull!

Livet går sakta vidare...

Tiden står inte stilla, fast det kändes så ett tag. Jag ville inte vara med längre, sorgen var så svart och tung.
Trots det fortsätter tiden att röra på sig, en dag går, och ytterligare en till, och vardagens göromål håller mig sysselsatt.
Jag jobbar på med mina kurser och en och annan klient, men jag känner mig fortfarande som i en egen bubbla. Jag gör det jag skall göra, men sinnet känns tungt emellanåt.
Men mycket sakta gör tiden det den ska göra, lägger sin dimma över saker och ting som gör att man sakta minns på ett annorlunda sätt.
Pinpon har gjort sitt för att få mig att känna mig älskad och behövd.
Han har förändrats har jag märkt efter den stora sorgen. Från att ha varit lillebror med ADHD, har han mognat, blivit  lugnare och mera vuxen. Han har tagit sin plats som vår enda hund nu, och verkar trivas ganska bra med det.
Han är en oerhört följsam hund, lyssnar på minsta ord och signal, är oerhört mån om att vara till lags samtidigt som han älskar att leak, busa och att springa. Och jaga, såklart.
Fast att han älskar att jaga, kan han numer vara lös varje dag, i stort sett på hela vår runda, oavsett om vi går i skogen eller här hemma. I och med att jag jobbat mycket med att hålla honom sysselsatt på våra promenader, så ligger hans fokus mycket på mig, istället för att spana efter kaninerna. Det glädjer mig mycket, då jag ser hur lycklig han är när han är lös och får spriinga i sin egen takt.

Jag har inte varit en sån rolig matte sista tiden, det medges, jag har tappat lusten att träna, men vi leker lite varje dag, det gör vi. Och om det inte händer så mycket här hemma, så kan han roa sig själv riktigt bra, han leker med sina leksaker och tuggben, kastar dem högt i luften och tuggar sedan nöjt på dem. Att kuta runt i trädgården som en tok, är inte heller fel, när matte inte har tid med honom.

Nu är det dags att gå till sängs, men först skall jag tända ett litet ljus för Bella, det gör jag varje kväll. Ett litet ljus framför hennes foto uppe på hyllan. Godnatt Bella, jag älskar dig.

.

Min älskade prinsessa...

...har lämnat jordelivet idag.

Tiden står stilla.

Tomheten skär i mig, och tårarna som egentligen borde vara slut, börjar sakta rinna nerför mina kinder igen.

Dina oändligt vackra bruna ögon, det var det första och det sista jag såg in i varje dag.
Hur skall jag kunna leva utan dig!!!!!!!
Du var ren kärlek Bella, och du gav av den frikostligt till alla som kom i din väg.

Tack, tusen tack för allt du gav till oss, och jag önskar dig allt gott på andra sidan, där du nu kan springa och busa med dina kompisar.

 

                         Jag älskar dig så!

Mitt hjärta...

...håller på att brista!
Att se min älskade Bella nästan tyna bort, gör mig så vansinnigt ledsen och arg.
Ledsen för att jag vill ha henne kvar och kunna fortsätta att se henne glad och busig,  fortsätta att träna tillsammans med henne som hon älskar, fortsätta få se in i hennes kloka bruna stora ögon,  fortsätta säga till henne"jag älskar dig" varje dag.
Och arg för att hon är sjuk, arg för att hon som bara är 3 år inte kan fungera som den unga spralliga hund hon är. Arg på allt detta hemska sjuka som drabbat oss. Arg och frustrerad för att jag inte kan göra henne frisk.

Jag gråter, jag svär, jag sköter om henne efter bästa förmåga, jag hoppas, jag ber och jag önskar mig mer än allt annat just nu - Älskade Bella bli frisk!!!!!

Rangordningen - vem bryr sig?

Var ute igår kväll och gick med hundarna. Träffade på en trevlig tjej med sin goldentik, och vi slog följe.
Pratade lite o ditt och datt som hade med hundar att göra, och hon nämnde en bok hon hade läst och där det stått att läsa om det här med vikten av rangordning, ledarskap och att hunden skall veta sin plats i familjen för att inte vilja ta över och bestämma över sin människofamilj. Hon hade gillat boken, då hon tyckte att buskapet var jätteviktigt.

Det är så sorgligt!

Sorgligt att människor som lever med sina hundar fortfarande lever i tron att hundars enda önskan här i världen är att ta över ledarskapet över sin familj.
Den teorin är så gammal och förlegad, rena rama medeltiden, faktiskt.
Väljer man att tro på den sagan, så innebär det att livet med hunden på något sätt alltid blir en kamp, aktiv eller passiv, som går ut på att den som är högst upp på rangskalan är den som alltid bestämmer över den andra.

Alltså - hunden eller jag, någon av oss måste det bli!

Vad händer om vi bestämmer tillsammans jag och min hund, eller om vi turas om att bestämma, dvs. min hund faktiskt får välja och bestämma aktivitet ibland. Så som man naturligt gör i familjer, oavsett om det handlar om människor, hundar eller vargar.
Att jag nämner vargar beror på att det är därifrån mycket  av ledarskaps/rangordnings teorierna kommer.
Man gjorde studier på vargar i fångenskap, man studerade också andra djurarter sosm levde i fångenskap, dvs. ofria och i onaturliga grupper och såg en hierarki med rangordning, stela, rigida roller och mobbing, med en på toppen och en på botten av rangskalan.
Man trodde att det var så vargflocken fungerade och drog slutsatsen att det var så det även fungerade hos hundarna, som härstammar från vargen.
I stort sett hela hundvärlden gjorde detta till sin sanning.
Men, utvecklingen går vidare, det gör den alltid. Ingenting är statiskt, inte heller våra sk. sanningar.
Oerhört mycket forskning har gjorts sedan dess, man har studerat vargar i frihet, vilket givetvis ligger mycket närmare sanningen, då de lever ett naturligt liv i sina familjegrupper och man har studerat hundar, både vildhundar och tamhundar.
Och, forskarna har fått krypa till korset, dvs. kända vargforskare som David Mech och hans kollegor har berättat att det finns ingen strikt hierarki bland vildlevande fria vargar, det kan man bara se hos djur i fångenskap som inte själva valt att leva tillsammans. Vad man har sett är att mor och far i flocken har den ledande rollen, men det handlar inte om att hålla sig kvar på toppen med hjälp av aggressioner, dominans eller annat tråkigt. Det de har, som gör dem till naturliga ledargestaler i flocken är erfarenhet och förmågan till val och strategier som gagnar resten av flocken. En sådan ledare följer man med glädje.
Det man också har sett är att alla flockmedlemmarna delar på rollen att bestämma, var och en kan bestämma över det som de är bäst på för tillfället, spåra, passa ungar, leda omringandet av bytet osv.

Det innebär att alla får vara med och bestämma!
Där sluts cirkeln.
OM alla får vara med och bestämma, då behöver vi ju inte tänka på rangordningen i familjen.

OM alla får vara med och bestämma då kan jag och min hund turas om att bestämma.

Rangordning och dominans finns, men bara hundar emellan. Det finns inom varje art, men bara inom arten.

Det har till syfte att vinna fördel i situationer där det finns något att konkurrera om, man mäter sig med varandra, man kanske gör upp rent fysiskt, och ibland kan det bara handla om ett ögonkast, så är diskussionen över.

Problemet med våra hundar idag är inte att de vill ta över hela världen och att de vill bestämma över oss och våra familjer!

Problemet idag med våra hundar är att

- de lever ett för dem många gånger onaturligt liv, ett liv där de inte kan få utlopp för sina naturliga behov och instinkter, hunden får inte vara hund.

- kommunikationen mellan hund och dess människa inte fungerar, hunden förstår inte vad hundägaren vill och hundägaren förstår inte sin hund.

- de får alldelse för lite träning i umgänget med andra hundar, vilket skapar osäkra hundar med ett bristfälligt hundspråk.

- många hundägare är osäkra och rädda, vilket de överför till sina hundar.

- hundägare kan för lite om hundträning och inlärning och på det sättet inte förmår lära sina hundar vardagslydnad.

Så, nu kan du med gott samvete släppa alla korkade sk. sanningar om dominans, rangordning och ledarskap.

Lev, bestäm och ha roligt tillsammans med din hund!

All you need is love!

Nytt år och nya funderingar, precis som det skall vara.

Ser tillbaka till 2011, och det var ett fantastiskt år med spännande innehåll.
Träffade väldigt många hundägare som kom för enskild träning, utredning av hundproblem och rådgivning.
En massa fantastiska människor, som var modiga och tog tag i det som inte fungerade optimalt.
Tack, alla ni som förgyllde mitt arbete, och som fungerade som läromästare för mig.

Jag lär mig fortfarande nya saker med varje hund och människa!

En ny utbildning såg ljuset - Fördjupad hundutbildning/instruktör, och även där lockades modiga kvinnor(ja, än så länge enbart kvinnor) att ta steget fullt ut, för att ta till sig nya kunskaper och våga växa.

Härligt!

Jag blev med en hund till, Bellas bror, Pinpon som blev hemlös, flyttade hem till oss.

Det var en mycket trasig vovve som kom, rädd, superstressad och överaktiv med ADHD symtom.

Det har varit en berg- och dalbana, men idag ca 6 månader senare, har vi en Pinpon som är lugn, trygg, alltid glad och som älskar att träna och hitta på saker. Och som inte är överaktiv längre, utan som kan ta det lugnt och chilla när det behövs.

Jag har funderat mycket på honom, OCH på mig och mina värderingar.

Jag har precis som andra i samma situation, flera gånger funderat på om han är rätt hund för oss, om vi fixar hans problem och jag har stundtals tyckt att han varit överjobbig.

Det som blev det avgörande för min del, var när jag till slut insåg att jag måste älska och acceptera honom precis som han är, med alla hans problem.

Sluta irritera mig och bekymra mig, utan istället skratta åt det han gör tokigt, och se hans positiva sidor istället.
Det låter som svammel, och det har ingenting med vetenskapligt tänkande att göra, men det är viktigt, för det gäller alla våra medvarelser här på jorden.

Vi irriterar oss, vi bekymrar oss, vi försöker ändra på andra på ett orealistiskt sätt, och vi ser dem inte.
Vi ser inte alla deras andra fina egenskaper, och vi tvingar in dem i vårt negativa system.
Det leder sällan till något positivt och nytt,  och vi sitter fast.

När det gäller Pinpon, så kan jag säga att hans och min relation svängde på bara några dagar, när jag ändrade på mitt tänkande.
Det låter helt sjukt, men han svarade på min förändring genom att bli lugnare och tryggare än han varit på länge.
Och det kvarstår:))

En uppmaning till dig som känner igen dig, och som har någon, hund eller människa i din närhet som du retar dig på, och som skapar irritation och stress i ditt liv.
Tänk om!
Börja se det som du gillar, det finns alltid något positivt hos varje individ, det gäller att se det bara.
Gäller det din hund, kanske du kan se hans/hennes glädje och välkomnande när du kommer hem.

Eller hans/hennes
- fina sättt med andra hundar eller människor
- oräddhet

- vilja att lära sig nya saker

- närhet och mjuka päls när ni myser

När vi tillåter andra att vara, när vi visar att vi tycker om dem iallafall, då skapar det trygghet hos dem, som i sin tur leder till en öppenhet för förändring. En hund som är öppen för förändring blir lättare att träna och lär sig snabbare, vilket gagnar alla.

För Pinpon och mig innebär det att jag nu kan skratta åt många av hans tokigheter, att jag accepterar hans stora jaktlust, och att jag kan jobba vidare med hans träning men med realistiska mål.  
Han får vara han:))                    


All you need is love, all you need is love, all you need is love, love.... Love is all you need.