Räddaggressiva hundar

Nästan all aggressivitet hos hundar bottnar i rädsla.
Rädda hundar är som tidsinställda bomber. De fungerar bra tillsammans med de människor som de är trygga med och i den miljön där de känner sig trygga. De är hur gulliga och gosiga som helst, och de betyder mycket för sina familjer.

Men, så snart de hamnar i miljöer, där de inte känner sig trygga eller där de känner sig hotade eller om det dyker upp barn eller vuxna människor som de inte känner väl, kan de mycket väl både nafsa och bita hårt.
Vems är felet när en hund biter någon?
Det är alltid hundägarens fel oavsett vad som hänt, enligt lagen, som säger att hundägaren har strikt ansvar för vad hunden ställer till med. Det är hundägarens ansvar att se till att hunden inte hamnar i sådant läge att den känner sig tvungen att gå till försvar. Detta gäller alla hundar, både de som för det mesta är trygga och välfungerande och de som är osäkra och har svårt att hantera sin omgivning.
Trots att det är hundägaren som brister när en hund biter någon, är det hunden som får betala priset - många avlivas.
Vad skall man göra som hundägare, om man har en hund som är osäker och rädd för saker o ting i sin omgivning?
Det finns bara ett svar på den frågan – sök hjälp hos en hundpsykolog!
Rädsla är ett av de problem hos hundar som oftast inte går över av sig själv, utan som har en tendens att med tiden förvärras.

Rädda hundar reagerar på två sätt.
Antingen flyr de med svansen mellan benen, eller så försöker de försvara sig med alla medel genom att morra, nafsa eller bita. Försöker hunden fly, men kan inte komma undan, kommer även den hunden att försöka nafsa eller bita till slut.

Att vara ägare till en hund som är rädd, innebär ett jättestort ansvar.

Ansvaret ligger i att hela tiden passa hunden och se till att ingenting triggar igång hundens rädsla och att ingen i omgivningen blir skadad.

Det finns flera orsaker till rädsla hos hundar.
Det handlar både om arv och miljö. Hundar föds med olika mentala egenskaper, vissa är totalt orädda med ett stort självförtroende och reagerar sällan med rädsla inför saker o ting. Andra valpar föds mera osäkra utan något större självförtroende och reagerar oftare med rädsla inför saker som dyker upp.

Alla valpar behöver mycket social träning som små, för att ge dem en positiv erfarenhet av människor och miljöer runtomkring dem och för att de skall fungera lugnt och tryggt i vuxenlivet. MEN, de osäkra valparna behöver ännu mera träning när de är små, för att övervinna deras rädslor, träning som hjälper dem att kunna fungera i samhället utan att vara rädda.

Tyvärr tror jag inte att hundägare förstår hur allvarligt det är att ha en rädd valp.
De flesta tror förmodligen att problemet försvinner av sig själv när valpen blir större.
 Jag önskar att det vore så, men med facit i hand, och med min erfarenhet av att arbeta med rädda hundar, kan jag säga att det blir inte bättre – det blir värre! (utan träning)
Jag har under årens lopp arbetat med många rädda och aggressiva hundar, och nästan alla har det gemensamt att de har varit rädda redan som valpar. De var rädda för barn, för andra hundar och för människor.
När de blivit större har vissa börjat nafsa, och när de märker att det hotfulla försvinner (det de är rädda för) då har de lärt sig att nafsa är bra, och sedan har de även börjat bita hårdare.
Då, när hunden är 3,4 eller 5 år inser ägaren att hundens agerande är ett problem.
Jag är jätteglad för att dessa människor söker hjälp.

MEN TÄNK OM hundägare skulle söka hjälp redan med sina osäkra och rädda valpar, hur bra skulle det då inte bli. Då skulle hunden slippa leva sitt liv med onödiga rädslor och med den stress, som ofta blir följden. Då skulle också många människor slippa bli bitna av dessa hundar. Och då skulle hundägaren slippa skämmas över sin aggressiva hund, som uppför sig så dåligt (enligt samhället).
Det finns bara vinster med detta.
 Men, många går ju på valpkurs med sina valpar, får man inte hjälp där?
Det beror på hos vem och var man går, och på hurdan kunskap kursledaren har av att arbeta med rädda hundar. Alla kursledare på valpkurser runtom i Sverige har långtifrån den kunskap som behövs. Jag har träffat många rädda hundar som gått valpkurs, men som inte blivit av med sina rädslor, och i vissa fall har de förvärrats.
Jag vill inte göra dålig reklam för valpkurser, jag vill bara att rädda och osäkra valpar skall få rätt hjälp, så att de kan utvecklas till trygga individer.

Hur tränar man bort rädslor?
Det kan finnas fler faktorer som spelar in, men har man gjort den bedömningen att det inte finns fysiska orsaker till problemet, då handlar träningen om att förändra hundens associationer till det, den är rädd för. Att förändra hundens bild från att förvänta sig något dåligt till att förvänta sig något bra.
Detta är inte hokus pokus som jag hittat på, utan detta är beteendevetenskap och inlärningspsykologi, som man forskat på under lång tid. Forskningen man har gjort på både djur och människor, har visat att om man exponerar individen för det negativa (det den är rädd för) i lagom doser (utan full panik) så att inlärningen fortfarande fungerar, samtidigt som något positivt tillförs, så förändras den negativa känslan efterhand. Det negativa övergår till något positivt.
Det krävs lite planering, lite tålamod, tid till träning och något som hunden absolut gillar, ibland tar det inte mer än 30 minuter och ibland tar det flera månader.
Rädslor man kan jobba med kan vara: rädsla för barn som springer och/eller väsnas, rädsla för att bli klappad eller tagen på, rädsla för andra hundar, rädsla för kloklippning eller annan kroppshantering, rädsla för veterinären, rädsla för ljud osv. osv.
På stora djurparker har man med framgång tränat stora vilda djur att lugnt och stilla medverka vid bl.a blodprovstagning och annat som i vanliga fall upplevs som något skrämmande för de vilda djuren.
 Fungerar det på de, fungerar det på våra hundar också.

Min stora önskan är att fler och fler hundägare skulle inse vinsterna med att söka hjälp i ett tidigt skede, både för att det lättare och snabbare går att jobba med problem då, men även för att bl.a. rädsle- relaterade problem ofta har en tendens att förvärras över tid.