Nyss var det sommar och snart är det jul. Tiden är ett konstigt fenomen, vissa stunder kan verka eviga och vi njuter för fullt, och andra stunder rusar förbi i racerfart, och vi hinner nästan inte fatta det som händer.
Denna hösten har rusat iväg för min del, kurser har avverkats, klienter med sina hundar har passerat, kontakter har skapats och planeringen av instruktörsutbildningen/fhu har pågått.
Hunden som är en blandras typ pytteliten, var mager och livrädd, och veterinären, tyckte inte riktigt att bilden stämde, som hundens ägare målat upp.
Hon såg rädslan och ångesten hos hunden, och fattade ett modigt beslut. Hon skulle ta hem hunden på prov för att se om det gick att göra något för att undvika avlivning.
Hon ringde då mig för att få råd om hur hon kunde gå vidare.
Vi pratade om det hela och jag stöttade henne i hennes beslut, jag tror nämligen på hundarnas enorma anpassningsförmåga och har lärt mig under årens lopp att hundar lär sig nya saker hela livet.
En rädd hund som tappat tilliten, kan återfå den och kan lära sig att tycka om människor igen.
Jag rådde henne att ge hunden några dagar över helgen, för att iaktta den och se hur den reagerar i den nya miljön, för att sedan återkomma till mig med nya frågor.
Idag pratade vi igen, om hennes frågor och funderingar, och om hur hon och hennes familj skulle behandla hunden.
Hunden är rädd för människor, främst kvinnor och händer. Det säger en hel del.
Det visar han genom att morra, skälla och göra utfall.
Mitt främsta råd handlar om att ge hunden tid, tid att komma underfund med att ingen kommer att göra honom illa, och tid för att få stressen att minska.
Sedan finns det givetvis många småsaker i vardagen som underlättar som tex. att ha en liten lina på hunden hela tiden inomhus, för att slippa den den jobbiga grejen med att koppla honom när de går ut. Hunden är livrädd samtidigt som han så gärna vill ut, och det skapar mycket frustration och är onödigt när man vill minska stressnivån.
Att använda lugnande signaler är smart och praktiskt, eftersom det är på hundens eget språk, något den snabbt förstår, och använder man sitt kroppspråk på ett förnuftigt sätt, så att hunden känner sig trygg istället för hotad, då går allting smidigare.
Givetvis skall man inte tvinga en hund till kontakt eller med lock o pock försöka få den att ta kontakt, när den inte är mogen för det, det gör allting bara värre.
När hunden blir trygg igen, kommer den av sig själv på ett naturligt sätt, och här gäller det att ha tålamod.
Pratade även en del kring att hunden knutit an väldigt till mannen i familjen. Hur husse ska försöka vara lite mer neutral samtidigt som matte skall ge hunden de resurser som hunden vill ha tex. mat och promenader.
Det är mycket vanligt att adopterade hundar knyter an till någon i familjen oftast kvinnan, på ett väldigt intensivt sätt. Denna person blir hela hunden fasta punkt och trygghet, och hunden mer eller mindre avgudar denne.
Inte alls konstigt om hunden haft det jobbigt tidigare, men kan bli lite problematiskt i vardagen om dessa två blir en union, som andra inte får ta del av. Med lite smarta knep och om man tänker till i tid, så kommer hunden lättare att ty sig även till de andra familjemedlemmarna.
Och som jag redan nämnt - det här med tiden.
Vi säger ju att tiden läker alla sår, och det ligger mycket i det. Man måste ge hunden tid, tid att få nya positiva erfarenheter som den lär sig av. Tid att få stressnivån att sjunka undan, så att hunden blir mindre reaktiv och intensiv i sitt försvarsbeteende.
Och naturligtvis tid för att lära känna denna nya individ och familjemedlem, med alla hans olika sidor.
Är det något jag lärt mig med mina adopterade hundar, så är det verkligen vad tiden gör.
Tiden är nödvändig för läkning och nyinlärning.
Tiden är fantastisk, nödvändig och alldeles, alldeles underbar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar