Tiden står inte stilla, fast det kändes så ett tag. Jag ville inte vara med längre, sorgen var så svart och tung.
Trots det fortsätter tiden att röra på sig, en dag går, och ytterligare en till, och vardagens göromål håller mig sysselsatt.
Jag jobbar på med mina kurser och en och annan klient, men jag känner mig fortfarande som i en egen bubbla. Jag gör det jag skall göra, men sinnet känns tungt emellanåt.
Men mycket sakta gör tiden det den ska göra, lägger sin dimma över saker och ting som gör att man sakta minns på ett annorlunda sätt.
Pinpon har gjort sitt för att få mig att känna mig älskad och behövd.
Han har förändrats har jag märkt efter den stora sorgen. Från att ha varit lillebror med ADHD, har han mognat, blivit lugnare och mera vuxen. Han har tagit sin plats som vår enda hund nu, och verkar trivas ganska bra med det.
Han är en oerhört följsam hund, lyssnar på minsta ord och signal, är oerhört mån om att vara till lags samtidigt som han älskar att leak, busa och att springa. Och jaga, såklart.
Fast att han älskar att jaga, kan han numer vara lös varje dag, i stort sett på hela vår runda, oavsett om vi går i skogen eller här hemma. I och med att jag jobbat mycket med att hålla honom sysselsatt på våra promenader, så ligger hans fokus mycket på mig, istället för att spana efter kaninerna. Det glädjer mig mycket, då jag ser hur lycklig han är när han är lös och får spriinga i sin egen takt.
Jag har inte varit en sån rolig matte sista tiden, det medges, jag har tappat lusten att träna, men vi leker lite varje dag, det gör vi. Och om det inte händer så mycket här hemma, så kan han roa sig själv riktigt bra, han leker med sina leksaker och tuggben, kastar dem högt i luften och tuggar sedan nöjt på dem. Att kuta runt i trädgården som en tok, är inte heller fel, när matte inte har tid med honom.
Nu är det dags att gå till sängs, men först skall jag tända ett litet ljus för Bella, det gör jag varje kväll. Ett litet ljus framför hennes foto uppe på hyllan. Godnatt Bella, jag älskar dig.
.
