onsdag 28 januari 2015

Ett liv, ett hundliv.

De flesta dagarna är mitt arbete som hundpsykolog bra dagar. Dagar när jag tillsammans med hundägaren samarbetar väl och får vardagen att bli både lättare och roligare för både hunden och människan/familjen. Så är det i nästan 95% av fallen.
Sedan finns det dagar när det inte känns bra alls. När hundens människa / familj av en anledning bestämt att de inte vill gå vidare. Pga tidsbrist, familjeförhållanden, hundens fysiska förutsättningar som inte är bra eller av annan anledning.
I min värld kommer alltid hunden först. Oavsett hur problemet ser ut så är hunden den mest sårbara och såklart vill både jag och hundägaren göra allt som bara går innan vi ser oss om efter en annan lösning.
En annan lösning är omplacering dvs att hitta ett annat hem åt hunden där det finns bra förutsättningar till ett harmoniskt liv. Hundar är av naturen överlevare och de är väldigt anpassningsbara och därför är detta ofta ett bra alternativ. Det krävs lite arbete förstås men det är det minsta vi kan göra för hundens skull.
Som ett allra sista alternativ finns avlivning. Ett alternativ som är svårt och som egentligen bara gäller när djuret är sjukt och ingen bra bot finnes. Eller när det finns alltför stor risk för att omgivningen kommer till skada.
Ett väldigt svårt beslut att ta och där alltid djurets välfärd kommer i första hand.

Idag är jag ledsen, väldigt ledsen. En av de hundar jag kommit i kontakt med under en utredning finns inte mer. En underbar hund var han och min sorg är stor. Klumpen i halsen skaver och tankarna snurrar, kunde jag gjort mera? På ett annat sätt? Under diskussionen med hundägaren fanns avlivning aldrig med på min lista över alternativ. Inte för denna hunden. Det fanns förutsättningar för en omplacering men man valde en annan väg.
Jag är så ledsen, så hjärtat nästan brister.