Varför lyssnar ...

  
  ... inte hunden?








Ett av de allra vanligaste sakerna som hundägare vill förbättra i sin relation till den egna hunden är den sk. selektiva hörseln.
Selektiv på det viset att hunden direkt lyssnar och reagerar när man prasslar med chipspåsen, öppnar kylskåpsdörren, börjar äta på något eller tar ner kopplet i hallen.
Men när man är ute, så har man stora svårigheter att få hunden att lyssna när man säger hundens namn, säger kom, eller helt enkelt vill att hunden skall fokusera på en själv, när det är annat runtomkring.

Var någonstans ligger problemet?

Det jag ofta ser, och hör, när jag iakttar hundägare med sin hund, är ANTINGEN ELLER.
Antingen kommunicerar hundägaren inte alls med sin hund, varken med kroppsspråk eller med ord, eller så blir det väldigt mycket TJAT.

Ingetdera är speciellt utvecklande för kommunikationen mellan hunden och människan.
Hundar är enormt duktiga på kommunikation, det ser man när man iakttar två hundar som snackas vid. De kan använda mycket små signaler till varandra och förståelsen är perfekt.

Vi människor har en tendens ibland att prata så mycket, att hundarna inte alltid orkar lyssna på oss.
Man kan prata på olika sätt och ibland är det faktiskt absolut bäst att använda vårt kroppspråk när vi vill säga något viktigt till hunden. Framför allt om hunden är uppvarvad, eller strängt upptagen med något annat. Som tex. att fysiskt ställa sig ivägen för hunden, och mota bort den från grannens katt, istället för att börja föra en ofruktbar disskussion med den.

Kopplet är också något som många använder på ett tokigt sätt. Att bara dra  med sig hunden utan att säga ett ord eller på annat säg kommunicera med hunden, ser inte trevligt ut och upplevs nog inte som behagligt av hunden heller. Det skapar inte någon lust hos hunden att lyssna.

Tjatet är nästan vanligare enligt min mening, tjatet som många använder utan att egentligen vara medvetna om det. Det blir till ett sorts mantra - Fido kom här nu, Fido kom här, Kom här, kom nu, kom här; osv. i det oändliga.
Stackars Fido, som får skavsår i öronen:)

Det tjatet också för med sig är en hund som inte får lära sig det som hundägaren vill, nämligen att lyssna på hundägarens signaler eller kommandon eller ord, eller vad man föredrar att kalla det.

Jag kallar det signaler, signaler som när hunden har förstått, får en betydelse för hunden;

Fido ( namnet), betyder -  titta på mig, jag har något att säga dig
Kom hit, betyder - kom hit till mig, oavsett vad du gör
Handtecken i luften,  betyder - stopp, stanna där du är
Handflatan i sidleds, betyder - kom, nudda min hand med nosen

är några bra signaler att ha, och som underlättar vardagen med hunden.

Problemet både med tjat och med noll kommunikation, är att hunden inte lär sig någonting av det.  Hunden som blir släpad i kopplet, lär sig inte att lyssna, den lär sig inte attt vara följsam och den lär sig inte att gå fint i kopplet. Den lär sig inte heller att hantera hundmöten på ett trevligt sätt. Detsamma gäller faktiskt även hunden som får höra en massa tjat. Den lär sig inte heller att klara av vardagens aktiviteter på ett tillfredställande sätt.
När den inte fått lära sig, då blir det svårt att göra rätt. Den blir kallad olydig, svåruppfostrad, trotsig eller omöjlig.

Vad händer mera när man tjatar på sin hunden?
Om hunden efter lite tjat faktiskt gör rätt, kan det bli så tokigt att hunden faktiskt lär sig något.
Nämligen att först kommer mattes tjat, sedan gör jag rätt och sedan kommer belöningen. Vilket betyder att hunden lär in fel grej, nämligen att det lönar sig att invänta tjat för sedan blir man belönad. Finns det inget tjat gör hunden helt enkelt inte rätt.
Den som tjatar blir på detta sätt också belönad, eftersom hunden gör rätt till slut, vilket leder till fortsatt tjatande.

Och om sanningen skall fram, tjatar vi inte bara på hunden , utan även på övriga familjemedlemmar.
Undrar egentligen vad som håller igång det beteendet? Är det samma anledning som jag redan nämnt att det till slut leder till önskad effekt eller är själva ljudet av vår egen röst självbelönande?

Ett himla bra sätt att lära hunden något, är att ha tålamod och vänta ut att den gör rätt av sig själv.
Tex. har jag lärt alla mina hundar att titta på mig, så fort vi ser en annan hund.
Praktiskt, tycker jag, för då har jag lättare att ge hunden ett direktiv - vänta, sitt ner eller vi går vidare.

Det är inte speciellt svårt att lära in, MEN kräver att man INTE tjatar, och att man har TÅLAMOD.
När vi ser en hund på avstånd, bromsar jag en aning i kopplet, och väntar helt enkelt på att hunden tittar på mig. Jag skulle vilja påstå att alla hundar gör det förr eller senare, när ingenting händer som hunden vill. Den kommer inte fram till den mötande hunden utan vi väntar helt enkelt.
När hunden väl slänger ett snabbt öga bakåt mot mig, så belönar jag blixtsnabbt, så att hunden förstår att det är ögonkastet som är bra.
Plus att vi avancerar framåt, vilket de flesta hundar ofta gärna vill. Det blir en bonusbelöning.
Sedan väntar jag igen tills hunden tittar mot mig, och därefter klick och godis eller klick och varsågod att avancera framåt en lite bit till.

För min hund kan det handla om:
- Skall jag gå bredvid matte eller skall jag dra i kopplet?
- Skall jag lägga mig ner när jag ser en annan hund eller skall jag titta mot matte för att få direktiv?
- Skall jag följa min matte eller skall jag gå dit jag vill?

Det är upp till mig att lära min hund att göra rätt val. Och jag vill gärna att min hund gör det av egen fri vilja, därför att han vet att det lönar sig. Jag vet utifrån mig själv att det alltid är roligare och mera motiverande att få välja själv.
Jag tror att det även gäller våra hundar.

dog meet dog...

Något som jag undrat länge nu, är varför så många hundägare, ialla fall där jag bor, inte vill låta sina hundar hälsa på andra hundar.
De tittar på oss när vi närmar oss, jag och Pinpon, och antingen tar de en omväg eller så säger de nej, till sin hund med sträng röst och skyndar vidare.
Jag vet inte om de tycker att Pinpon eller jag ser farliga ut, eller om vi signalerar något konstigt, eller om de helt enkelt inte tycker att de har tid med den lilla stunden extra det tar för en hälsningsprocedur. Vissa berättar att deras hund inte gillar andra hundar, och det är helt okej med mig, det får man respektera.
Tack och lov så träffar vi även trevliga hundägare som efter min fråga - är det ok att hälsa, låter hundarna få nosa och säga hej till varandra.
Det är viktigt för hundarna att träffa andra hundar och att få snackas vid!
Hundar som träffar många olika hundar från det att de är små, blir duktigare på att kommunicera och umgås med andra hundar, än hundar som inte fått denna möjlighet.
Dessutom är hundar i allra högsta grad sociala varelser, precis som vi, och det innebär att de behöver den sociala kontakten med sina artfränder, för att må bra och för att ha en bra livskvalité.
Vi kan aldrig ersätta umgänget  med andra hundar, det går inte.
Vi kan ge det vi förmår, i omvårdnad, i en god relation, i tillit osv. men den sociala interaktionen som hundarna har med varandra, den kan vi aldrig ersätta.
Det fanns en tid när det lärdes ut på många kurser att hundar behöver inte träffa andra hundar,de har inte behov av detta, de behöver endast oss och det vi har att erbjuda.
Helt galet, och tyvärr upprinnelsen till många hundrelaterade problem som handlar om hundaggressivitet, stress, osäkerhet-rädsla osv.
Det säger sig själv, att om jag vill att min hund skall vara avslappnad och lugn och trygg, när vi möter andra hundar, så behöver min hund få träna på att möta hundar och på att få hälsa på dem vi möter, och gärna få en lekstund med. Ju fler trevliga och positiva möten min hund har med andra hundar, desto skickligare blir min hund på att leka, hälsa och ingeragera med dem.
Har min hund lärt sig att kommunicera på ett fint och lugnt sätt, är chanserna också större att den kan hantera ett möte även med en osäker och spänd hund.
Jag har som sagt funderat mycket på det här med hundägarnas inställning till att låta sin hund hälsa, och jag tror tyvärr det många gånger även beror på hundägarens osäkerhet och egen rädsla.
Många hundägare kan för lite om hundspråk, och förstår helt enkelt inte vad hundarna signalerar och säger till varandra. Det leder till en rädsla för slagsmål och för att hundarna skall komma i bråk med varandra. Tyvärr blir det en mycket ond cirkel, därför att hunden känner av hundägarens känsloläge och osäkerhet/rädsla. Det smittar.

Jag och Pinpon träffar ibland på någon hund som är helt underbar i sitt sätt att kommunicera, och det är en ren fröjd att se hundarna hälsa på varandra eller leker.
Att få leka, är väldigt utvecklanda för hundarna, de lär sig mycket av hur man umgås med varandra under leken. Är det inte läge för att leka, är det helt okej att bara gå tillsammans på en koppelpromenad, även där umgås ju hundarna, när de gör det hundar gör - kissar och nosar tillsammans.

Givetvis får man respektera att man inte kan hälsa på alla hundar, men så många som möjligt, för hundens skull!

Livet går sakta vidare...

Tiden står inte stilla, fast det kändes så ett tag. Jag ville inte vara med längre, sorgen var så svart och tung.
Trots det fortsätter tiden att röra på sig, en dag går, och ytterligare en till, och vardagens göromål håller mig sysselsatt.
Jag jobbar på med mina kurser och en och annan klient, men jag känner mig fortfarande som i en egen bubbla. Jag gör det jag skall göra, men sinnet känns tungt emellanåt.
Men mycket sakta gör tiden det den ska göra, lägger sin dimma över saker och ting som gör att man sakta minns på ett annorlunda sätt.
Pinpon har gjort sitt för att få mig att känna mig älskad och behövd.
Han har förändrats har jag märkt efter den stora sorgen. Från att ha varit lillebror med ADHD, har han mognat, blivit  lugnare och mera vuxen. Han har tagit sin plats som vår enda hund nu, och verkar trivas ganska bra med det.
Han är en oerhört följsam hund, lyssnar på minsta ord och signal, är oerhört mån om att vara till lags samtidigt som han älskar att leak, busa och att springa. Och jaga, såklart.
Fast att han älskar att jaga, kan han numer vara lös varje dag, i stort sett på hela vår runda, oavsett om vi går i skogen eller här hemma. I och med att jag jobbat mycket med att hålla honom sysselsatt på våra promenader, så ligger hans fokus mycket på mig, istället för att spana efter kaninerna. Det glädjer mig mycket, då jag ser hur lycklig han är när han är lös och får spriinga i sin egen takt.

Jag har inte varit en sån rolig matte sista tiden, det medges, jag har tappat lusten att träna, men vi leker lite varje dag, det gör vi. Och om det inte händer så mycket här hemma, så kan han roa sig själv riktigt bra, han leker med sina leksaker och tuggben, kastar dem högt i luften och tuggar sedan nöjt på dem. Att kuta runt i trädgården som en tok, är inte heller fel, när matte inte har tid med honom.

Nu är det dags att gå till sängs, men först skall jag tända ett litet ljus för Bella, det gör jag varje kväll. Ett litet ljus framför hennes foto uppe på hyllan. Godnatt Bella, jag älskar dig.

.

Min älskade prinsessa...

...har lämnat jordelivet idag.

Tiden står stilla.

Tomheten skär i mig, och tårarna som egentligen borde vara slut, börjar sakta rinna nerför mina kinder igen.

Dina oändligt vackra bruna ögon, det var det första och det sista jag såg in i varje dag.
Hur skall jag kunna leva utan dig!!!!!!!
Du var ren kärlek Bella, och du gav av den frikostligt till alla som kom i din väg.

Tack, tusen tack för allt du gav till oss, och jag önskar dig allt gott på andra sidan, där du nu kan springa och busa med dina kompisar.

 

                         Jag älskar dig så!

Mitt hjärta...

...håller på att brista!
Att se min älskade Bella nästan tyna bort, gör mig så vansinnigt ledsen och arg.
Ledsen för att jag vill ha henne kvar och kunna fortsätta att se henne glad och busig,  fortsätta att träna tillsammans med henne som hon älskar, fortsätta få se in i hennes kloka bruna stora ögon,  fortsätta säga till henne"jag älskar dig" varje dag.
Och arg för att hon är sjuk, arg för att hon som bara är 3 år inte kan fungera som den unga spralliga hund hon är. Arg på allt detta hemska sjuka som drabbat oss. Arg och frustrerad för att jag inte kan göra henne frisk.

Jag gråter, jag svär, jag sköter om henne efter bästa förmåga, jag hoppas, jag ber och jag önskar mig mer än allt annat just nu - Älskade Bella bli frisk!!!!!

Rangordningen - vem bryr sig?

Var ute igår kväll och gick med hundarna. Träffade på en trevlig tjej med sin goldentik, och vi slog följe.
Pratade lite o ditt och datt som hade med hundar att göra, och hon nämnde en bok hon hade läst och där det stått att läsa om det här med vikten av rangordning, ledarskap och att hunden skall veta sin plats i familjen för att inte vilja ta över och bestämma över sin människofamilj. Hon hade gillat boken, då hon tyckte att buskapet var jätteviktigt.

Det är så sorgligt!

Sorgligt att människor som lever med sina hundar fortfarande lever i tron att hundars enda önskan här i världen är att ta över ledarskapet över sin familj.
Den teorin är så gammal och förlegad, rena rama medeltiden, faktiskt.
Väljer man att tro på den sagan, så innebär det att livet med hunden på något sätt alltid blir en kamp, aktiv eller passiv, som går ut på att den som är högst upp på rangskalan är den som alltid bestämmer över den andra.

Alltså - hunden eller jag, någon av oss måste det bli!

Vad händer om vi bestämmer tillsammans jag och min hund, eller om vi turas om att bestämma, dvs. min hund faktiskt får välja och bestämma aktivitet ibland. Så som man naturligt gör i familjer, oavsett om det handlar om människor, hundar eller vargar.
Att jag nämner vargar beror på att det är därifrån mycket  av ledarskaps/rangordnings teorierna kommer.
Man gjorde studier på vargar i fångenskap, man studerade också andra djurarter sosm levde i fångenskap, dvs. ofria och i onaturliga grupper och såg en hierarki med rangordning, stela, rigida roller och mobbing, med en på toppen och en på botten av rangskalan.
Man trodde att det var så vargflocken fungerade och drog slutsatsen att det var så det även fungerade hos hundarna, som härstammar från vargen.
I stort sett hela hundvärlden gjorde detta till sin sanning.
Men, utvecklingen går vidare, det gör den alltid. Ingenting är statiskt, inte heller våra sk. sanningar.
Oerhört mycket forskning har gjorts sedan dess, man har studerat vargar i frihet, vilket givetvis ligger mycket närmare sanningen, då de lever ett naturligt liv i sina familjegrupper och man har studerat hundar, både vildhundar och tamhundar.
Och, forskarna har fått krypa till korset, dvs. kända vargforskare som David Mech och hans kollegor har berättat att det finns ingen strikt hierarki bland vildlevande fria vargar, det kan man bara se hos djur i fångenskap som inte själva valt att leva tillsammans. Vad man har sett är att mor och far i flocken har den ledande rollen, men det handlar inte om att hålla sig kvar på toppen med hjälp av aggressioner, dominans eller annat tråkigt. Det de har, som gör dem till naturliga ledargestaler i flocken är erfarenhet och förmågan till val och strategier som gagnar resten av flocken. En sådan ledare följer man med glädje.
Det man också har sett är att alla flockmedlemmarna delar på rollen att bestämma, var och en kan bestämma över det som de är bäst på för tillfället, spåra, passa ungar, leda omringandet av bytet osv.

Det innebär att alla får vara med och bestämma!
Där sluts cirkeln.
OM alla får vara med och bestämma, då behöver vi ju inte tänka på rangordningen i familjen.

OM alla får vara med och bestämma då kan jag och min hund turas om att bestämma.

Rangordning och dominans finns, men bara hundar emellan. Det finns inom varje art, men bara inom arten.

Det har till syfte att vinna fördel i situationer där det finns något att konkurrera om, man mäter sig med varandra, man kanske gör upp rent fysiskt, och ibland kan det bara handla om ett ögonkast, så är diskussionen över.

Problemet med våra hundar idag är inte att de vill ta över hela världen och att de vill bestämma över oss och våra familjer!

Problemet idag med våra hundar är att

- de lever ett för dem många gånger onaturligt liv, ett liv där de inte kan få utlopp för sina naturliga behov och instinkter, hunden får inte vara hund.

- kommunikationen mellan hund och dess människa inte fungerar, hunden förstår inte vad hundägaren vill och hundägaren förstår inte sin hund.

- de får alldelse för lite träning i umgänget med andra hundar, vilket skapar osäkra hundar med ett bristfälligt hundspråk.

- många hundägare är osäkra och rädda, vilket de överför till sina hundar.

- hundägare kan för lite om hundträning och inlärning och på det sättet inte förmår lära sina hundar vardagslydnad.

Så, nu kan du med gott samvete släppa alla korkade sk. sanningar om dominans, rangordning och ledarskap.

Lev, bestäm och ha roligt tillsammans med din hund!

All you need is love!

Nytt år och nya funderingar, precis som det skall vara.

Ser tillbaka till 2011, och det var ett fantastiskt år med spännande innehåll.
Träffade väldigt många hundägare som kom för enskild träning, utredning av hundproblem och rådgivning.
En massa fantastiska människor, som var modiga och tog tag i det som inte fungerade optimalt.
Tack, alla ni som förgyllde mitt arbete, och som fungerade som läromästare för mig.

Jag lär mig fortfarande nya saker med varje hund och människa!

En ny utbildning såg ljuset - Fördjupad hundutbildning/instruktör, och även där lockades modiga kvinnor(ja, än så länge enbart kvinnor) att ta steget fullt ut, för att ta till sig nya kunskaper och våga växa.

Härligt!

Jag blev med en hund till, Bellas bror, Pinpon som blev hemlös, flyttade hem till oss.

Det var en mycket trasig vovve som kom, rädd, superstressad och överaktiv med ADHD symtom.

Det har varit en berg- och dalbana, men idag ca 6 månader senare, har vi en Pinpon som är lugn, trygg, alltid glad och som älskar att träna och hitta på saker. Och som inte är överaktiv längre, utan som kan ta det lugnt och chilla när det behövs.

Jag har funderat mycket på honom, OCH på mig och mina värderingar.

Jag har precis som andra i samma situation, flera gånger funderat på om han är rätt hund för oss, om vi fixar hans problem och jag har stundtals tyckt att han varit överjobbig.

Det som blev det avgörande för min del, var när jag till slut insåg att jag måste älska och acceptera honom precis som han är, med alla hans problem.

Sluta irritera mig och bekymra mig, utan istället skratta åt det han gör tokigt, och se hans positiva sidor istället.
Det låter som svammel, och det har ingenting med vetenskapligt tänkande att göra, men det är viktigt, för det gäller alla våra medvarelser här på jorden.

Vi irriterar oss, vi bekymrar oss, vi försöker ändra på andra på ett orealistiskt sätt, och vi ser dem inte.
Vi ser inte alla deras andra fina egenskaper, och vi tvingar in dem i vårt negativa system.
Det leder sällan till något positivt och nytt,  och vi sitter fast.

När det gäller Pinpon, så kan jag säga att hans och min relation svängde på bara några dagar, när jag ändrade på mitt tänkande.
Det låter helt sjukt, men han svarade på min förändring genom att bli lugnare och tryggare än han varit på länge.
Och det kvarstår:))

En uppmaning till dig som känner igen dig, och som har någon, hund eller människa i din närhet som du retar dig på, och som skapar irritation och stress i ditt liv.
Tänk om!
Börja se det som du gillar, det finns alltid något positivt hos varje individ, det gäller att se det bara.
Gäller det din hund, kanske du kan se hans/hennes glädje och välkomnande när du kommer hem.

Eller hans/hennes
- fina sättt med andra hundar eller människor
- oräddhet

- vilja att lära sig nya saker

- närhet och mjuka päls när ni myser

När vi tillåter andra att vara, när vi visar att vi tycker om dem iallafall, då skapar det trygghet hos dem, som i sin tur leder till en öppenhet för förändring. En hund som är öppen för förändring blir lättare att träna och lär sig snabbare, vilket gagnar alla.

För Pinpon och mig innebär det att jag nu kan skratta åt många av hans tokigheter, att jag accepterar hans stora jaktlust, och att jag kan jobba vidare med hans träning men med realistiska mål.  
Han får vara han:))                    


All you need is love, all you need is love, all you need is love, love.... Love is all you need.