Låt hundarna få prata ifred!!!

Vi människor har vårt eget språk, som för det mesta är verbalt dvs. vi pratar oftast när vi kommunicerar med varandra. Det är viktigt för oss att få göra oss förstådda, att få förklara för andra hur vi tänker och varför. Det är även viktigt att få höra andras synpunkter och deras upplevelser om saker o ting. Vi hade inte velat vara utan vår förmåga att kunna göra oss förstådda och att förstå varandra, det skapar starka band och skapar gemenskap. Tänk bara på hur det känns att komma till ett främmande land där man inte förstår ett skvatt av vad människorna säger, hur utanför man känner sig, utanför och lite isolerad faktiskt.

Förmågan att kommunicera är jätteviktig även för våra hundar, av precis samma orsak som för oss. För att tala om för andra hur man känner och för att förstå andras åsikter. För att skapa band och gemenskap med andra, samt för att lösa konflikter på ett fredligt sätt.
Det som skiljer oss människor från hundarna är väl hur vi kommunicerar, vi människor mest med ord, hundarna mest med kroppsspråket och med olika ljud.

Varför är det då så svårt för hundägare att låta hundarna få kommunicera ifred med varandra?
Jag vet inte hur många gånger jag har sett hundägare säga nej eller banna sina hundar när den egna hunden pratat med någon annan hund. Pratat genom att tex. nos i rumpan eller morra. Det är ofta dessa saker som människor har mest svårt för, och i båda fallen tror jag att i brist på kunskap så känner de sig lite pinsamma när deras hund gör så.

Har man valt att leva sitt liv med hund, är det viktigt att lära sig hur hundarna kommunicerar med varandra, och att låta dem få göra det ifred. Det finns ingenting pinsamt med att ens hund luktar en annan i rumpan, för så gör hundar när de vill lära känna den andra lite mer och är nyfiken. Om den andra hunden inte vill bli luktad i rumpan, kommer den att tala om det och gå undan, och det är det kommunikationen handlar om. Att ge och ta emot meddelanden.

När det gäller morrandet hos hundar, är det ingenting som är så missförstått som det.
Tror jag har skrivit ett blogginlägg om det redan, men vi tar det en gång till:

En hund som morrar är inte farlig!
En hund som morrar vill oftast inte slåss/ eller bitas!

En hund som morrar, har något att tala om för andra, och allra oftast betyder det - gå undan, jag tycker att du är jobbig!
En hund som morrar, är en fullt normal hund, som använder sitt språk för att få fram ett meddelande till sin omgivning, och den förväntar sig att bli respekterad och lyssnad på.

Hundar har olika signalsystem och två av dessa är:
- Avståndsminskande signaler som de använder sig av när de vill komma närmare någon de tycker om.
- Avståndsökande signaler som de använder sig av när de tycker någon/något är hotfullt eller lite läskigt,  dvs. de vill öka avståndet dem emellan.

Att visa tänderna och att morra är avståndsökande signaler som hunden visar, när den vill att det/den läskiga går därifrån. Det betyder alltså inte, kom hit skall vi slåss!

När det gäller hundar som bor tillsammans under samma tak, ser man ofta hur de använder sig av avståndsökande signaler när de tex. har ett ben i munnen som de vill ha ifred. De visar tänderna, hjälper inte det, så morrar de och stirrar på den andra, och omedelbart går den andra undan, för den förstår signalen. Allt går mycket snabbt och det blir ingen konflikt.
Jag blandar mig aldrig i mina hundars prat, för det klarar de av helt på egen tass. Det är oerhört fascinerande att se hur de med mindre och mindre signaler gör sig förstådda sinsemellan.

För att hundarna skall bli duktiga på kommunikation och konfliktlösning måste de få många möjligheter att få träna på att prata ifred med varandra.
Den ena morrar, och den andra går undan, svårare än så är det inte. Hundarna måste lära sig att få morra och bli förstådda, likväl som de måste få lära sig att bli morrade åt, och att då gå undan.

Hundar som inte får lära sig detta, blir socialt handikappade och  får svårt att möta andra hundar under lugna och trevliga former.

Det jag ser ganska ofta, och som gör mig så himla ledsen är hundar som möts, den ena lite osäker och som då givetvis morrar, för att berätta för den andra att gå undan lite, och DÅ FÅR DEN SKÄLL AV SIN MATTE ELLER HUSSE.
Hur skall en hund kunna bli mera säker i ett möte när den blir bannad helt orättvist och helt i onödan?
Det blir den inte, utan det skapar bara ännu mera osäkerhet hos den. Osäkerhet mot den mötande hunden men också osäkerhet gentemot sin ägare, som bannar den för att den gör något helt korrekt, nämligen talar om vad den känner.

Vi skapar i mångt och mycket de hundar vi uppfostrar och lever med, och genom att inte lära oss hur hundar kommunicerar, skapar vi många onödiga problem för hundarna.
Problem iform av osäkra och rädda hundar, som ibland faktiskt blir tvungna att bita ifrån, när ingen vill lyssna på dem.

Det behöver inte vara så!
Läs böcker, träffa andra hundar och hundägäre och framför allt låt din hund få träffa många trevliga hundar som den kan kommunicera med, under lugna och stressfria former, så att den blir duktig på att prata med andra hundar och tänk på att inte föra över din egen rädsla och osäkerhet på din hund.

Den behöver en trygg och säker matte/husse som kan vägleda den genom livet, och som behandlar den rättvist och kärleksfullt.

Välkommen Pärlan

                                                                                             

Fast hon har fått byta namn till Dina, men jag tror inte hon misstycker:)
Ännu en gång har vi fått nöjet att välkomna en ny familjemedlem, denna gång en tik från Rumänien.
Hon var en av ca 2 miljoner gathundar/hemlösa hundar i Rumänien, som hade turen att hamna på rätt ställe, för att så småningom hamna hos mig och familjen.
Hon är svart och med silkeslen päls, och är glad mest hela tiden. Svansen går och hon vill gärna klappas och gosa.
Vi vet inte speciellt mycket om henne, vilket har känts  frustrerande för mig, som gärna vill ha koll på  det mesta. Och som jag brukar säga till andra, så är det bra att veta så mycket om hundens tidigare liv som möjligt.
Men ibland är det inte möjligt, och så är det i Dinas fall.
Hon är ung och valpig fortfarande, och jag tror hon kommer att bli ännu mera valpig innan hon så småningom mognar och blir vuxen. De hundar jag haft tidigare som jag adopterat, har alla tagit igen sin trasiga eller missade valptid, när de hamnat i trygghet.
Jag  är glad över att kunna erbjuda henne ett hem i trygghet, där hon kan få äta sig mätt och där hon är älskad och får höra till.
För det är det som är min drivkraft, det som gör att jag väljer en gatukorsning från det fattiga Rumänien, en  hund som jag inte vet någonting om, istället för att välja en rasren hund med stamtavla från en trevlig kennel.
Jag vill göra skillnad för en oönskad hund, en hund som många aldrig hade valt, en hund som inte är värd någonting i sitt hemland, men som även många här i hundvänliga Sverige, hade valt bort.
Jag vet ingenting om hennes bakgrund, ingenting om vad hon varit med om, men det jag vet är att det bor en fantastisk och unik själ i hennes kropp, som ingenting hellre vill än att få höra till någon och att få bli älskad, precis som hon är.
Det känns spännande att få lära känna henne, se hennes personlighet få blomma ut, efter att stressen lagt sig.
Få lära känna hennes starka sidor och hennes svagheter, och kunna skapa en relation mellan henne och mig som bygger på glädje, lek, trygghet och kärlek.
Bella gav mig två år av sitt liv, två år av villkorslös kärlek, och jag tog alltihop för givet. Denna gången tar jag ingenting för givet, utan jag tar tacksamt emot allt det som Dina ger, och jag kommer att ge henne allt det som jag skulle velat ge Bella, om jag bara hade kunnat.
Kärleken är gränslös, den dömer inte, den finns i överflöd och man kan slösa med den hur mycket man vill, och det tänker jag göra!
Fick precis ta en lite paus, eftersom Dina kom farande i soffan, och trampade på laptopen i bara farten. Hon flippade ut av övertrötthet efter att ha härjat runt med tuggben, leksaker och Pinpon:)
Efter lite hjälp från en bestämd matte, har hon nu slocknat i soffan som en punkterad ballong och ligger med huvudet på Pinpons rumpa. Han är bara så go, och finner sig.
Ja, Pinpon, vad tycker han om att vi fått en förvuxen valp i huset?
Han har varit måttligt förtjust, får jag väl säga. Efter några rejäla åthutningar igår, och efter att ha lekt som tokstollar i trädgården, så har han funnit sig lite. Hon var ju faktiskt ganska rolig att leka med.
Fortfarande kan han dock ge mig en blick,  som undrar - skall hon inte gå hem snart?
Nä, hon är hemma nu!

                                                                                    

Det här med AVSTÅND....

Idag bara måste jag skriva om det här med avstånd.
Jag menar det avstånd som din hund behöver till  omgivningen, för att kunna vara avslappnad och känna sig trygg och lugn. Låter inte särskilt märkvärdigt, låter riktigt självklart, kan man tycka.
Men ändå ser jag gång på gång hundar som måste reagera ibland högljutt, för att deras husse eller matte inte skapat tillräckligt med avstånd till det, de möter på sin väg.
Ett exempel: lilla Fido känner sig inte riktigt trygg när han måste passera större hundar som ibland stirrar på honom. Han vill gärna hålla minst 5 meters avstånd till dem, för att kunna känna sig avslappnad och trygg.
Matte tycker att Fido är lite jobbig när han skäller på mötande stora hundar, men hon tycker ändå att "det skall han klara". Fido klarar det inte, han skäller på de mötande hundarna, för att tala om att de skall flytta sig.
Fido har egentligen inga större problem med andra hundar, bara han får lite "space" runt omkring sig.
För honom hade det varit jätteskönt ifall matte tog en båge runt den mötande större hunden, och på så sätt skapade  lite avstånd, så att Fido kunde känna sig säkrare och slapp skälla varje gång.
Matte kan även belöna Fido, varje gång de möter en hund han inte känner sig bekväm med, så att Fido, så småningom börjar associera mötande stora hundar med något positivt istället. Även om man väljer att träna så här, är rätt avstånd viktig för att resultatet skall bli bra.

Alla levande varelser har ett "space" runt omkring sig som är mer eller mindre privat. Dit vill vi inte släppa in någon vi inte känner. De vi känner väl och som vi tycker om är välkomna, men inte de vi inte känner eller som vi inte gillar. Det är därför vi sätter oss på ett helt ledigt säte på bussen, istället för att sätta oss bredvid den ensamma killen som läser tidningen. Vi vill inte släppa in okända i vårt privata space. Inget konstigt med det.
Men våra hundar tvingas gång på gång, säga ifrån, därför att främmande hundar kommer för nära, in i deras privata space.
Hur stort detta space är, varierar från hund till hund, och lite också från situation till situation.
Är hunden lös och själv kan bestämma när den vill gå ifrån, kan den mycket lättare acceptera närmare intrång, men är hunden i koppel eller på främmande mark, där den inte har möjlighet att gå ifrån, ja, då accepterar den mycket mindre intrång i sin privata sfär, och är mycket snabbare med att reagera på den mötande hunden eller annat som dyker upp.
Är hunden uppvarvad eller rent av stressad, är toleransen ytterligare mindre för närhet från främmande.

Miljön på våra hundkurser, är typiska exempel, där våra hundar får tåla hemskt mycket mera än vad de egentligen klarar av.
De är kopplade, de är på främmande mark, de är lite uppvarvade/stressade och det finns många för dem okända hundar runtomkring(med okända hundar menar jag hundar som de inte träffar dagligen och som de inte känner väl sedan tidigare).
Ett exempel från en kurs häromdagen: matte står med sin hund och pratar med mig. Hennes hund är jätteduktig till en början, tittar intresserat på andra hundar som går förbi, och då är det ändå lite avstånd till de andra. Jag tipsar om att det är en mycket bra investering för framtiden att belöna hunden, varje gång en annan hund dyker upp och hunden bara nöjer sig med att titta på den, lugnt och tyst.
Jag förklarar att det är dumt att vänta på att hunden först skall börja skälla eller dra i kopplet, för att därefter börja agera med att försöka tysta honom.
Det är alltid dumt att ge hunden tillfälle att först göra fel, för att därefter försöka rätta till felet.
Det allra bästa är alltid att inte ge hunden en chans att göra fel, utan att se till att den gör rätt redan från början.
Skall också tillägga att hunden ifråga är en unghund, och bara det gör att det många gånger finns hemskt många orsaker till att hålla avstånd till andra hundar.
Tonårshundar har en tendens till att komma in i osäkerhetsperioder gentemot andra hundar, och där är avstånd A och O, för att behålla lugnet och för att kunna lära in ett beteende man vill ha, tex. titta lugnt på andra hundar istället för att skälla på andra hundar.
När jag sedan går vidare till andra kursdeltagare, ser jag att matte slarvar med att hålla lagom avstånd, och med att belöna när hunden är lugn och hunden blir alltmer reaktiv, dvs. det sista jag ser innan de ger sig av hemåt, är att hunden står på två ben och skäller på de hundar som kommer för nära honom.
Tråkigt för hunden, tycker jag, därför att det sista han får med sig hem från kursen, är stressen och obehaget. Så skall det inte behöva vara.
En himla bra hjälp för mattar och hussar med hundar som behöver lite mera space, är projektet GULA HUNDEN. Det går helt enkelt ut på att sätta ett gult band i hundens koppel, och på det sättet tala om för omgivningen att just denna hund behöver lite mera space runt sig för att kunna behålla sitt lugn. Anledningen kan var att hunden blir hysteriskt glad, att den är osäker på andra hundar och vill närma sig i sin egen takt, eller kanske hunden nyligen har blivit opererad och inte kan ha nära umgänge med andra hundar tills såret har läkt.
Det är också en påminnelse för matte och husse, därför att många egentligen vet allt detta, men glömmer bort hur viktigt det här med avstånd är för hundarna.

Det är viktigt att både den som håller i kopplet, men också omgivningen tar hänsyn till hundens privata space. At helt enkelt fråga mötande hundar och deras människor om det är ok att hälsa, så man inte bara släpper fram sin hund.

Så hjälp din hund genom att hålla det avstånd som just din hund behöver, för att kunna vara avslappnad och  känna sig trygg.
Hundar är olika, och också beroende på hur situationen är som jag skrev tidigare, vissa gillar närkontakt med alla, andra vill närma sig okända i sin egen takt, och andra vill helst inte ha okända in i sitt eget space.

Hjälp din hund att kunna känna sig trygg och lugn - håll det avstånd som just din hund behöver!

Hundmöten...

...pest eller kolera?

Jag träffar många hundar som skäller på oss när vi möter dem. Det är både stora och mindre hundar som gör så, och det jag också ser är att den som håller i kopplet ser mindre eller mer stressad ut.
Det är jobbigt, jag vet. Jag har också haft hund med med dessa problem, och det var inte kul.
En mindre hund är lättare att hålla tillbaka, även om den skäller, en större hund upplevs många gånger som jobbigare, då den är stark och ibland även gör utfall mot den mötande hunden.
Det man kanske glömmer bort är att det är inte bara husse/matte som blir stressad och tycker att det är jobbigt - hunden upplever också obehag och stressnivån stiger varje gång det händer.
I längden kan en hund med sådana problem gå omkring med ständigt förhöjda stressnivåer, som gör att den lättare reagerar för varje gång man får ett hundmöte. Det blir lätt en ondcirkel, tyvärr.
Det blir även snabbt en vana, då hundar är vanedjur och lätt upprepar det de gör dagligen.
Hundägarens stressnivå, och frustration över att inte veta hur man skall göra, påverkar givetvis hunden.
en stressad och irriterad/frustrerad matte eller husse, är inget vidare bra stöd för hunden just då.

Den 25 september börjar nästa hundmöteskurs hos oss på Hundharmoni.
Den är till för hussar och mattar och vovvar som har svårt med lugna hundmöten.
Under lugna och ordnade former går vi igenom orsakerna till varför det kan ha blivit som det blivit, du får praktiska verktyg att använda vid era hundmöten och vi tränar i grupp i hur man använder sig av det vi gått igenom.
Många av dem som redan gått hundmöteskursen vittnar om att de blivit mycket tryggare, nu när de vet vad de skall göra, och det har alltid en lugnande effekt på hunden.
Trygg matte/husse ger oftast också en trygg hund.

Har Du som läser detta bekymmer vid hundmöten, tveka inte, gå in på hemsidan och anmäl dig bums.
Eller Du kanske vill dela detta vidare till någon som du känner i din närhet som kan bli hjälpt av kursen.

Den bästa tid är nu...

tycker iallafall jag.
Sommarens kurser har varit så himla roliga och härliga, jag har njutit av varje sekund.
Jag har haft en klickerkurs med 5 vetgiriga och duktiga hundägare som velat lära sig mera om klickerträningens grunder. De och deras hundar har varit fantastiska och lärt sig massor. Ibland är det dock så att hundarna lär sig fortare än vi, så har det varit med mig och mina hundar flera gånger, när jag själv varit på kurs. Kommer ihåg med Bella förra sommaren, när hon gjorde allting rätt blixtsnabbt och jag själv stod där och fumlade med klickern, minst 20 sekunder för sent:))

Tränar på tasstarget, och det går riktigt bra!

Fri shejping in i lådan, går snabbt och lätt.

Vi kedjar ihop på slutet, häftigt!

Har också haft en lösträningskurs igång, med nytt koncept för i år. Började med två kurstillfällen, där vi gick igenom grunderna och sedan hade vi ett uppehåll på 4 veckor, där deltagarna fick tillfälle att träna in inkallningen utan störningar, så att det verkligen satt. Sista kurstillfället, hade vi häromdagen och den ägnade vi åt störningsträning, där vi jobbade med att lära hundarna att välja rätt. Att helt enkelt välja bort annat skojigt och intressant för att istället komma när de hörde sin inkallningssignal.
Det var en ren fröjd att se hur hundarna lyssnade på sin inkallningssignal, även när någon annan person stod och lockade med godis och annat skoj.
Efteråt var jag helt hög av lycka, över att få vara med och bidra till hundarnas och mattarnas/hussarnas härliga och nyttiga utveckling.

Jag säger det igen, med risk för att vara tjatig - jag har världens bästa jobb!

                          Om nu inte detta filmklippet ser ok ut, beror det på lite
                          tekniska problem jag haft. Hoppas, hoppas!

Varför lyssnar ...

  
  ... inte hunden?








Ett av de allra vanligaste sakerna som hundägare vill förbättra i sin relation till den egna hunden är den sk. selektiva hörseln.
Selektiv på det viset att hunden direkt lyssnar och reagerar när man prasslar med chipspåsen, öppnar kylskåpsdörren, börjar äta på något eller tar ner kopplet i hallen.
Men när man är ute, så har man stora svårigheter att få hunden att lyssna när man säger hundens namn, säger kom, eller helt enkelt vill att hunden skall fokusera på en själv, när det är annat runtomkring.

Var någonstans ligger problemet?

Det jag ofta ser, och hör, när jag iakttar hundägare med sin hund, är ANTINGEN ELLER.
Antingen kommunicerar hundägaren inte alls med sin hund, varken med kroppsspråk eller med ord, eller så blir det väldigt mycket TJAT.

Ingetdera är speciellt utvecklande för kommunikationen mellan hunden och människan.
Hundar är enormt duktiga på kommunikation, det ser man när man iakttar två hundar som snackas vid. De kan använda mycket små signaler till varandra och förståelsen är perfekt.

Vi människor har en tendens ibland att prata så mycket, att hundarna inte alltid orkar lyssna på oss.
Man kan prata på olika sätt och ibland är det faktiskt absolut bäst att använda vårt kroppspråk när vi vill säga något viktigt till hunden. Framför allt om hunden är uppvarvad, eller strängt upptagen med något annat. Som tex. att fysiskt ställa sig ivägen för hunden, och mota bort den från grannens katt, istället för att börja föra en ofruktbar disskussion med den.

Kopplet är också något som många använder på ett tokigt sätt. Att bara dra  med sig hunden utan att säga ett ord eller på annat säg kommunicera med hunden, ser inte trevligt ut och upplevs nog inte som behagligt av hunden heller. Det skapar inte någon lust hos hunden att lyssna.

Tjatet är nästan vanligare enligt min mening, tjatet som många använder utan att egentligen vara medvetna om det. Det blir till ett sorts mantra - Fido kom här nu, Fido kom här, Kom här, kom nu, kom här; osv. i det oändliga.
Stackars Fido, som får skavsår i öronen:)

Det tjatet också för med sig är en hund som inte får lära sig det som hundägaren vill, nämligen att lyssna på hundägarens signaler eller kommandon eller ord, eller vad man föredrar att kalla det.

Jag kallar det signaler, signaler som när hunden har förstått, får en betydelse för hunden;

Fido ( namnet), betyder -  titta på mig, jag har något att säga dig
Kom hit, betyder - kom hit till mig, oavsett vad du gör
Handtecken i luften,  betyder - stopp, stanna där du är
Handflatan i sidleds, betyder - kom, nudda min hand med nosen

är några bra signaler att ha, och som underlättar vardagen med hunden.

Problemet både med tjat och med noll kommunikation, är att hunden inte lär sig någonting av det.  Hunden som blir släpad i kopplet, lär sig inte att lyssna, den lär sig inte attt vara följsam och den lär sig inte att gå fint i kopplet. Den lär sig inte heller att hantera hundmöten på ett trevligt sätt. Detsamma gäller faktiskt även hunden som får höra en massa tjat. Den lär sig inte heller att klara av vardagens aktiviteter på ett tillfredställande sätt.
När den inte fått lära sig, då blir det svårt att göra rätt. Den blir kallad olydig, svåruppfostrad, trotsig eller omöjlig.

Vad händer mera när man tjatar på sin hunden?
Om hunden efter lite tjat faktiskt gör rätt, kan det bli så tokigt att hunden faktiskt lär sig något.
Nämligen att först kommer mattes tjat, sedan gör jag rätt och sedan kommer belöningen. Vilket betyder att hunden lär in fel grej, nämligen att det lönar sig att invänta tjat för sedan blir man belönad. Finns det inget tjat gör hunden helt enkelt inte rätt.
Den som tjatar blir på detta sätt också belönad, eftersom hunden gör rätt till slut, vilket leder till fortsatt tjatande.

Och om sanningen skall fram, tjatar vi inte bara på hunden , utan även på övriga familjemedlemmar.
Undrar egentligen vad som håller igång det beteendet? Är det samma anledning som jag redan nämnt att det till slut leder till önskad effekt eller är själva ljudet av vår egen röst självbelönande?

Ett himla bra sätt att lära hunden något, är att ha tålamod och vänta ut att den gör rätt av sig själv.
Tex. har jag lärt alla mina hundar att titta på mig, så fort vi ser en annan hund.
Praktiskt, tycker jag, för då har jag lättare att ge hunden ett direktiv - vänta, sitt ner eller vi går vidare.

Det är inte speciellt svårt att lära in, MEN kräver att man INTE tjatar, och att man har TÅLAMOD.
När vi ser en hund på avstånd, bromsar jag en aning i kopplet, och väntar helt enkelt på att hunden tittar på mig. Jag skulle vilja påstå att alla hundar gör det förr eller senare, när ingenting händer som hunden vill. Den kommer inte fram till den mötande hunden utan vi väntar helt enkelt.
När hunden väl slänger ett snabbt öga bakåt mot mig, så belönar jag blixtsnabbt, så att hunden förstår att det är ögonkastet som är bra.
Plus att vi avancerar framåt, vilket de flesta hundar ofta gärna vill. Det blir en bonusbelöning.
Sedan väntar jag igen tills hunden tittar mot mig, och därefter klick och godis eller klick och varsågod att avancera framåt en lite bit till.

För min hund kan det handla om:
- Skall jag gå bredvid matte eller skall jag dra i kopplet?
- Skall jag lägga mig ner när jag ser en annan hund eller skall jag titta mot matte för att få direktiv?
- Skall jag följa min matte eller skall jag gå dit jag vill?

Det är upp till mig att lära min hund att göra rätt val. Och jag vill gärna att min hund gör det av egen fri vilja, därför att han vet att det lönar sig. Jag vet utifrån mig själv att det alltid är roligare och mera motiverande att få välja själv.
Jag tror att det även gäller våra hundar.

dog meet dog...

Något som jag undrat länge nu, är varför så många hundägare, ialla fall där jag bor, inte vill låta sina hundar hälsa på andra hundar.
De tittar på oss när vi närmar oss, jag och Pinpon, och antingen tar de en omväg eller så säger de nej, till sin hund med sträng röst och skyndar vidare.
Jag vet inte om de tycker att Pinpon eller jag ser farliga ut, eller om vi signalerar något konstigt, eller om de helt enkelt inte tycker att de har tid med den lilla stunden extra det tar för en hälsningsprocedur. Vissa berättar att deras hund inte gillar andra hundar, och det är helt okej med mig, det får man respektera.
Tack och lov så träffar vi även trevliga hundägare som efter min fråga - är det ok att hälsa, låter hundarna få nosa och säga hej till varandra.
Det är viktigt för hundarna att träffa andra hundar och att få snackas vid!
Hundar som träffar många olika hundar från det att de är små, blir duktigare på att kommunicera och umgås med andra hundar, än hundar som inte fått denna möjlighet.
Dessutom är hundar i allra högsta grad sociala varelser, precis som vi, och det innebär att de behöver den sociala kontakten med sina artfränder, för att må bra och för att ha en bra livskvalité.
Vi kan aldrig ersätta umgänget  med andra hundar, det går inte.
Vi kan ge det vi förmår, i omvårdnad, i en god relation, i tillit osv. men den sociala interaktionen som hundarna har med varandra, den kan vi aldrig ersätta.
Det fanns en tid när det lärdes ut på många kurser att hundar behöver inte träffa andra hundar,de har inte behov av detta, de behöver endast oss och det vi har att erbjuda.
Helt galet, och tyvärr upprinnelsen till många hundrelaterade problem som handlar om hundaggressivitet, stress, osäkerhet-rädsla osv.
Det säger sig själv, att om jag vill att min hund skall vara avslappnad och lugn och trygg, när vi möter andra hundar, så behöver min hund få träna på att möta hundar och på att få hälsa på dem vi möter, och gärna få en lekstund med. Ju fler trevliga och positiva möten min hund har med andra hundar, desto skickligare blir min hund på att leka, hälsa och ingeragera med dem.
Har min hund lärt sig att kommunicera på ett fint och lugnt sätt, är chanserna också större att den kan hantera ett möte även med en osäker och spänd hund.
Jag har som sagt funderat mycket på det här med hundägarnas inställning till att låta sin hund hälsa, och jag tror tyvärr det många gånger även beror på hundägarens osäkerhet och egen rädsla.
Många hundägare kan för lite om hundspråk, och förstår helt enkelt inte vad hundarna signalerar och säger till varandra. Det leder till en rädsla för slagsmål och för att hundarna skall komma i bråk med varandra. Tyvärr blir det en mycket ond cirkel, därför att hunden känner av hundägarens känsloläge och osäkerhet/rädsla. Det smittar.

Jag och Pinpon träffar ibland på någon hund som är helt underbar i sitt sätt att kommunicera, och det är en ren fröjd att se hundarna hälsa på varandra eller leker.
Att få leka, är väldigt utvecklanda för hundarna, de lär sig mycket av hur man umgås med varandra under leken. Är det inte läge för att leka, är det helt okej att bara gå tillsammans på en koppelpromenad, även där umgås ju hundarna, när de gör det hundar gör - kissar och nosar tillsammans.

Givetvis får man respektera att man inte kan hälsa på alla hundar, men så många som möjligt, för hundens skull!