Måndag

- en arbetsdag för många, men en vilodag för mig.
I helgen har jag hållit utbildning för mina instruktörselever igen. Det har varit en intensiv helg, men så otroligt rolig och givande på alla sätt.
Att utbilda elever som är så motiverade, så intresserade, så på hugget, och som dessutom är glada, trevliga och som bjuder på sig själva, det är en ren fröjd.
Helgerna vi träffas är som sagt intensiva, det är mycket som jag vill dela med mig av och som vi skall hinna gå igenom både teoretiskt och praktiskt.
Som lärare gäller det att sätta ihop ett bra schema som bjuder på varierande ämnen och där vi blandar teori med grupparbeten, redovisningar, praktisk hundträning, film och roliga praktiska övningar.
Och givetvis gäller det att bjuda på sig själv och att ha högt i tak, så att vi kan ha roligt tillsammans, kunna skratta åt oss själva, för som sagt ett gott skratt förlänger inte bara livet utan gör det också lättare och roligare på vägen.
Jag har otroligt roligt under de här helgerna, coh jag vågar nog påstå att mina elever också har det.
Jag är så himla tacksam, över att jag får lov att göra det som jag tycker är det allra roligaste här i livet, nämligen att få inspirera andra och att få dela med mig av mina erfarenheter och kunskaper när det gäller hund och hundträning. Tacksam över att inte bara få lov att inspirera andra utan att själv få inspireras och utvecklas. För det är ju så att i en grupp som vår, där vi delar samma passion, där händer det saker - vi lär oss av varandra, vi peppar varandra, vi vågar gå utanför boxen och vi utvecklas och växer på flera plan.

Vitsen med en ...

... blogg är ju att skriva i den regelbundet.
Här har jag lite dåligt samvete, det medger jag. Kurser och aktiviteter skall planeras, skall hålla mina egna kurser, skall träffa hundägare med sina hundar för enskild träning, utbildar nya instruktörer och umgås med mina egna hundar iform av träning och promenader. Alltså, bloggen är den av mina aktiviteter som får stryka på foten, tyvärr. Mitt samvete gnager och jag tänker ofta att jag skall bli bättre på bloggandet, att få in det i dagliga rutinerna.

Dagens ämne blir:
Är klickerträning en bra metod för alla?

En sak som jag funderat över en hel del, då jag träffar många hundägare som är väldigt olika. Vissa är helt nybörjare på det här med hund, andra har hundvana men saknar träningsvana, andra vill ha en "lydig hund" men avsätter ingen tid till träningen sedan finns det de som är jättemotiverade och ambitiösa och som verkligen vill träna.
Jag själv har "fuskat" en hel del med klicker de senaste 10 åren. Både i egen träning och i mina kurser, men inte förrän de sista 3 åren kan jag säga att jag fått klämm på det hela, såpass att jag förstår principen och att jag med gott samvete kan säga att jag kan lära ut klickerträning.


Vad är då klickerträning?
Här råder lite olika meningar och en hel del missförstånd, tror jag. Jag kan använda en klicker, både när jag tränar med den traditionella metoden, där jag blandar korrigeringar (iform av nej, fy, ryck i kopplet och andra ord, som betyder - skärp dig, annars!!), men det är inte den metoden jag använder och kallar klickerträning.
Det finns en "äkta" klickerträning, och det är den jag anammar och använder mig av.
Det finns lite olika varianter av den med, men det finns 4 gemensamma byggstenar som avgör om det är äkta klickerträning eller inte, och det är:


1. Frivillighet - allt hunden skall prestera, allt som skall läras in skall vara 100% frivilligt från hundens sida. Ingen form av hot, eller förtäckt hot förekommer, som tex. skärp dig - annars!
Detta skapr en hund som inte är rädd för att göra fel. Den vågar prova många olika saker och förr eller senare (ofta förr) gör hunden rätt.

2. Användandet av en markör - vi använder en markör, som tidigare är inlärd, så att hunden förstår att när den hör ljudet av markören så betyder det "du har gjort rätt nu, belöningen kommer strax".
Fördelen med en markör är att det blir så himla tydligt för hunden, när den gjort rätt. Det är här klickern kommer in i bilden. Som markör kan man använda ett speciellt ord, en handsignal (ofta för döva hundar) och ett ljud tex. av en klicker.
Jag får ofta frågan på mina kurser, vad skillnaden är mellan att använda en ordmarkör och en klicker. Den stora skillnaden är att ljudet av klickern går direkt in i hundens hjärna, utan omvägar. Det gör träningen mycket tydlig och hunden förstår snabbt vad den skall göra.

3. Vi belönar det rätta beteendet. Vilket betyder att vi belönar direkt hunden gör rätt. Gör den "fel" lägger vi ingen energi på att tala om det för hunden, av den enda anlednigen att det inte hjälper hunden att förstå vad den skall göra.
Ta exemplet när vi skall åka taxi till ett ställe. Vi sätter oss inte i bilen ch talar om för chauffören vart vi INTE vill åka, det blir ju galet komplicerat. Det blir lättare att tala om vart vi VILL åka, eller hur?

4. Vi har fokus på det hunden gör, vilket betyder att vi inte funderar på vad hunden har i huvudet just nu. Vi tittar endast på det vi på förhand bestämt, hunden skall utföra. Det blir mycket mera konkret då. Skall jag lära min hund att sätta tassen på en låda, så är det det jag tittar på och jag funderar inte på hur hunden tänker eller på om hunden tycker jag är rolig eller inte. Fast det tycker ju hunden (att jag är rolig), när den blir belönad gång på gång:)

Att träna enligt denna metoden, kräver lite av en, givetvis, men det ger tusenfalt igen, det lovar jag.
Därför att hunden tycker det är så roligt att kunna träna och bli belönad, utan någon rädsla för att göra fel.
Därför att jag som tränare tycker det är roligt och utvecklande, när jag märker att både jag och hunden blir duktigare på det vi gör.
Därför att jag ser hur himmelskt snabbt hunden fattar det jag är ute efter, när jag klicker exakt, jämfört med den traditionella metoden, när jag "visar och berättar".
Därför att jag kan finslipa på detaljer i träningen, med precision när jag ser att hunden slarvar lite i vissa sekvenser.
Därför att jag med denna metoden också kan träna på sk problembeteenden hos hunden. Tex. utfall på promenaderna och rädsla och dåligt självförtroende.

Det finns givetvis även nackdelar med träningen, men den har mer att göra med att den som tränar inte klickar/belönar exakt på rätt tidpunkt, men den förmågan tränar man upp bara man vill.
Sedan är det vissa som inte riktigt kan fixa själva hanterandet av klickern. Det kräver ju lite av en fingerfärdighet att använda den, ge godisbelöningen och ibland att även hålla i kopplet.
Ibland har det faktiskt hänt att jag sagt åt någon hundägare att  strunta i klickern, och att använda ett ord istället som markör. Det funkar det med, även om det inte är riktigt lika effektivt.

Grejen är att det inte är själva KLICKERN som är den viktigaste ingrediensen, utan att man tränar enligt de fyra principerna som jag beskrivit ovan. Tränar man så, kommer man långt med sin hund, garanterat.
Hundar som tränat enligt denna metod en längre tid, blir det man kallar "klickerkloka" och de är ganska aktiva under träningen. Hundar som tränats enligt andra metoder, blir ofta ganska passiva, då de lärt sig att när de är passiva, då kommer det heller inga korrigeringar.
Vill man ha en passiv hund som aldrig vågar ta egna iniativ, då är nog inte klickerträningen en bra metod, att använda sig av.

Sedan är det ju så, att alla människor faktiskt inte är födda till att träna och förstå sin hund. Det är något jag ser med jämna mellanrum, på mina kurser och med de hundägare jag möter.
Som låten ni vet "alla vill till himlen men ingen vill ju dö".
Det är många som vill ha hund idag, men långt ifrån alla är bra hundägare/hundtränare.
Alla har inte "det" som kan vara lite svårt att definiera. "Det" för mig innebär att jag förstår min hund och kan möta dess speciella behov och att jag har ett genuint intresse för hundträning. Jag har även en förmåga att "läsa av" min hund och ser vad den tycker och känner i varje given stund.
Utan "det" hjälper det inte hur många kurser man går, eller hur bra kursledaren lär ut. Det är med det mesta här i världen, vi har olika förmågor och vi är bra på många olika saker, och det är precis som det ska vara. Men det innebär också att det ibland inte blir någon effektiv hundträning eller att oavsett vad hunden gör, så förstår hundägaren inte det som sker.
Oavsett vilken metod man använder, så blir hunden frustrerad när den inte förstår vad vi vill. När den blir det, så hittar den på andra saker att göra, eller struntar i alltihop och går och lägger sig. Det handlar det inte om att hunden trotsar, att den är dominant eller att klickerträningen är en dålig metod. Det handlar om att förbättra kommunikationen så att hunden förstår vad man menar.

Här skadar det inte med lite självrannsakan, iform av att kanske fråga sig själv:
Har jag rimligt med tid att avsätta för att träna min hund, så att den kan lära sig den vardagslydnaden som behövs?
Har jag det intresset som skall till för att kunna tillfredsställa min hunds behov iform av tillräckligt med promenader och att få springa lös, tillräckligt med stimulans iform av nosarbete, problemlösningar och inlärning, samt att få träffa och få umgås med andra hundar?

Tid och ett genuint intresse för hunden, det är ofrånkomligt viktiga ingredienser för att kunna lära den det vi önskar. Och beroende på hur relationen med hunden ser ut, är det olika saker vi vill lära våra hundar. Vissa vill kunna ha sin hund lös med en säker inkallning - ingen omöjlighet. Andra vill kunna möta andra hundar utan att hunden skäller och gormar - ingen omöjlighet. Sedan finns det de som vill lära hunden olika roliga trix, som man kan imponera på sina vänner med - ingen omöjlighet.

Som jag ser det - ingenting är omöjligt att lära sin hund!

Det handlar mest om att man är villig att använda en bra metod, och där är klickerträningen helt suverän, och att man har tålamodet och TIDEN och INTRESSET.

Blir Du intresserad av att lära dig det här med klickerträning?
Kom till Hundharmoni och gå en kurs hos oss, det är en bra början!

Nytt härligt gäng!

Har precis startat upp årets instruktörsutbildning med ett nytt gäng härliga elever. Ser verkligen fram emot att följa dem i deras utveckling, både som människor och som instruktörer.
Helgen gick så himla snabbt och vi hade verkligen roligt, allihop. Hundarna verkade också trivas ihop, och jag ser verkligen fram emot nästa helg, tillsammans.
Tack Marie, Ulrika, Erica, Mette, Monica, Josefine och Hanna för en mycket trevlig start på utbildningen!

Det är alltid spännande att lära känna nya människor, tycker iallafall jag, och att få möjligheten att inspirera och dela med mig av mina erfarenheter.

Här kommer en bild på härliga gänget som skall följas åt fram till maj nästa år.

Det är på modet...

...att adoptera hemlösa hundar.
Jag själv hamnade i adoptionsbranschen helt av en slump, då Bella från Spanien kom till oss 2010, och har numera Pinpon från Spanien och Dina från Rumänien boende hos oss.

Det finns otroligt många hemlösa hundar, en del i Sverig men de flesta i andra länder, hundar som är fina på både insidan och utsidan och som inget hellre önskar sig än ett eget hem.
Att ta emot en sådan hund, är verkligen en välgärning och väldigt tacksamt, då det i många fall faktiskt räddar livet på hunden.

Men det räcker inte med att tänka enbart med hjärtat, man behöver även tänka till med hjärnan, för att det skall bli så bra som möjligt för hunden och för en själv och familjen.

 

Det är skillnad på att ta hem en 8 veckors valp som har fått den bästa starten hos uppfödaren och på den 8 månaders unghund, som ser så bedårande ut på fotot man sett på nätet.
Hunden som kanske kommer från Spanien, Irland eller Rumänien kommer med sina alldeles egna erfarenheter med sig i bagaget.
Vi Sverige är ett hundvänligt land, och de allra flesta här tycker om hundar och är snälla mot dem. Så är inte fallet i ovanstående länder, där är hundar inte mycket värda. Man skaffar valp när den är liten och söt, och slänger ut den på gatan, när den inte är det längre eller när man helt enkelt tröttnat på den. Eller så föds valparna på gatan av en hemlös tik, och får leva eller dö där, beroende på hur stor portion tur den har.
Människor i dessa länderna är ofta stygga mot hundarna, deras fantasi är stor när det gäller att plåga dem genom att slå dem, kasta sten efter dem, bränna dem, svälta dem, binda fast dem i en snara tills snaran växer fast i skinnet, förgifta dem långsamt och plågsamt osv. osv.
Otroligt hemskt, men tyvärr många hundars vardag.

En hund som växer upp under sådana omständigheter kan ha med sig en del rädslor och litar inte alltid på människor den möter.
Hundar är otroligt anpassningsbara och kan anpassa sig till en ny och trygg miljö relativt snabbt, men det kan också ta lite tid att få den trygg och tillitsfull igen.

Det är här det handlar om att även tänka till med hjärnan, när man fundera på att adoptera en hund.
Det räcker inte med att vilja ha den, att vilja rädda den, att vilja göra en god gärning, man måste även  ha gott om TID, gott om TÅLAMOD, relativt gott om HUNDKUNSKAP samt hyggligt med
PENGAR.

Hunden man fastnat för på nätet, beskrivs utifrån den bilden man fått av den i den miljön där den befinner sig. Ofta i ett hundhägn, där det vistas många stressade hundar, och där det ofta råder stor konkurrens om mat, tugg och människornas gunst.
Med andra ord inte en normal och harmonisk miljö, vilket gör att hundarna försöker anpassa sig så gott de kan. Vissa stänger ner helt och går in i sin egen lilla värld och anses som lugna hundar. Andra kan bli väldigt utåtagerande och jobbiga och beskrivs som livliga  hundar som behöver mycket stimulans och aktivering.
När hundarna väl kommer hem till sina nya ägare i en ny miljö, kan de ändra sina beteenden ganska drastiskt. Den lugna hunden kan blomma upp, och bli väldigt lekfull och livlig, då den kanske har en förlorad barndom att ta igen. Den livliga hunden kanske stressar ner ordenligt och blir en relativt lugn hund som älskar att ligga i soffan.

Vissa hundar som kommer till en ny ägare kan börja vakta väldigt mycket, för att inte riskera att förlora sin nya älskade matte. Andra vaktar inte alls.

Det man skall vara medveten om är att det TAR TID för dessa ibland trasiga hundar att landa. Det tar minst 6 månader för en hund som stressat under en längre tid att återfå balansen och harmonin, och att bli sig själv. Att bli den hund som finns under ytan av all stress.

Det jag sett hos alla mina adopterade hundar är hur mycket av livsglädjen som kommer fram hos dem, och hur de mer eller mindre tar igen sin förlorade barndom, när de kommer till ett tryggt hem.
Detta innebär också att de hittar på en massa hyss, och att de blir lite "olydiga", vilket jag ser som något mycket positivt, för då vet jag att de börjar hitta sin trygghet igen.

Har man inte tänkt till med både hjärna och hjärta, innan man adopterar en sådan hund, kan man bli besviken. Det är viktigt att hunden i lugn och ro får bli trygg, att man har tid och tålamod, att man kan lägga en hel del tid på miljöträning och socialsering, för att hjälpa hunden att komma över sina rädslor.

Sen har vi det här med att vara ensam hemma - vissa av de adopterade hundarna klarar det, och andra klara det inte alls. Jag har erfarenhet av båda delarna. Bella kunde lära sig att vara ensam hemma efter några månaders träning, Pinpon klara inte av det överhuvudtaget. Han behöver ha sällskap av en annan hund, om han skall fixa det.

JAG VILL OCH ÖNSKAR ATT DET SKALL FINNAS MÄNNISKOR SOM KAN ERBJUDA HEMLÖSA HUNDAR ETT TRYGGT HEM, FÖR DET ÄR SÅ TACKSAMT!

Däremot önskar jag att man tänker till redan från början, så att hunden slipper bli omplacerad efter några månader, precis när den börjar bli trygg.
Givetvis kan det bli aktuellt i några få fall, men helst inte.

Funderar Du på adoptera en hund?

Fundera då över detta:

• Har du tålamod? Den allra viktigaste egenskapen du behöver ha.
• Är du beredd på att det kan ta tid för hunden att landa och bli sig själv?
• Är du hemma, eller har du tillgång till en dagmatte/husse?
  Din hund kanske inte kan lämnas ensam hemma de första 6 månaderna, innan du hunnit ensamhetsträna den.
• Är du beredd på att älska hunden oavsett vilka hyss den hittar på?
  Den behöver få känna sig kravlöst älskad.
• Har du en stabil ekonomi?
  Behövs då man aldrig vet vilka skador eller sjukdomar som kan tänkas dyka upp. Det gäller givetvis alla hundar, även från uppfödare.
• Har du erfarenhet av att ha hund tidigare är det ett stort plus, då du lättare kan läsa av hunden.

Har du svarat ja på frågorna, då tillhör du skaran av änglar som kommer att kunna erbjuda ett tryggt och harmoniskt hem till en hemlös hund, som bara väntar på att få komma hem!

Varmt välkommen i gänget:)

                                          Miljöträning med Pinpon.

Nu har Dina...

...bott hos oss i 3 veckor.
Det är inte klokt hur snabbt hon har kommit till ro, och blivit trygg här hos oss. När hon kom var hon närmast som en virvelvind, stressad som bara den, och hon stormade fram helt utan någon som helst självkontroll. Pinpon höll på att bli tokig på henne, han som är så försiktig och en sådan gentleman, undrade vad det var för en pestråtta vi hade tagit hem. Han sade åt henne några gånger, men till slut fick han nog, och en kväll när hon helt utan några hämningar stormade fram där han låg i soffan, blev han så arg, så att jag trodde nästan att han skulle bita henne på riktigt. Hon tjöt som en stucken gris och han var så rosenrasande, och sedan var det bra.
Efter den händelsen och efter att de lekt tillsammans några gånger, så har det varit lugnt. Han börjar gilla henne mer och mer, och han har varit ett sådant helt underbart stöd, och en sån förebild för henne, med sitt lugn och sitt tålamod. Han lär henne hur det funkar hemma hos oss, och han har numer en ängels tålamod med henne. Han är min guldklimp och en helt underbar hund, och det hade man kanske inte trott för ett år sedan, när han var helt sönderstressad, jättejobbig och allmänt speedad och överaktiv.
Hundar som Dina, som kommer från hundhem, där de lever tillsammans med många andra stressade hundar, och där det råder stenhård konkurens om allting, får lära sig att kasta sig fram först för att få ta del av det som bjuds.
Hon är alltid snabbast framme och tränger sig först fram till allt, för att inte gå miste om något.
Kan inte få nog av kel, klappar och mys, så svältfödd på närhet, och vi ägnar oss mycket åt att bara mysa och kela. Hon har en sån härlig silkeslen päls, det är så mjukt och gott att smeka henne, och jag kan inte mer än hålla med forskningen som menar att både hunden och människan som klappar den, får en härligt lugn och rofylld känsla i kroppen av allt oxytocin som bildas.

Vi har en del att jobba med, då det finns en del saker som hon är osäker på och som antingen beror på att hon inte fått erfarenhet av det tidigare eller så har hon kanske råkat illa ut, vi vet som sagt ingenting om hennes förflutna.
Människor både inomhus och utomhus, kan var jätteläskiga, plötsliga ljud, speciellt uppifrån, kan skrämma henne mycket, och hundar som vi möter på vår promenad, är inte helt okej.
Men det går bättre undan för undan, och med min erfarenhet i bagaget vet jag att det tar tid att bli trygg och att vänja sig vid nya saker.
Pinpon är en som har lärt mig det, att med tålamod, kärlek och genom att få sina speciella behov tillfredsställda (i hans fall, att få vara lös varje dag och att få bli sysselsatt med olika uppgifter), så kan nästan vilken trasig hund som helst, blomma ut.

Koppelgåendet blir bättre och bättre, nu går hon oftast på min vänstra sida, där jag vill ha henne (Pinpon är på min högra sida) och hon drar inte lika mycket som i början, och hennes stressnivå har sjunkit avsevärt, hon följer mig inte lika mycket från rum till rum, och hon verkar ha hittat sin plats i vår familj.
Hon är väldigt valpig, och det var jag inte riktigt beredd på, nästan som en 4 månaders valp, men hon har charmat oss allihop, och när hon ibland tränger sig upp i soffan och lägger sig på mig, kan jag bara skratta åt henne, hon är så himla gullig, lilla dockan.
Faktiskt så har jag inte skrattat så mycket som sedan hon kom till oss, skrattat åt alla hennes tokerier och påhitt.
Pinpon däremot skrattar inte så mycket åt henne, han har blivit så himla seriös, så vuxen i sitt sätt, och han kan fortfarande tycka att hon är skitjobbig, men hans tålamod är stort numera.
Han skrattar mest när det är han och jag, vi är ett sammansvetsat team och jag överdriver inte när jag säger att den hunden skulle göra vad som helst för mig. Hans dyrkan är stor när han tittar på mig med sina fina ögon, och jag är bara så tacksam över den, och jag försöker att ha kvalitetstid med honom med jämna mellanrum, som att åka till skogen bara han och jag, eller att klickerträna, som han bara älskar. Då blir han så glad och harmonisk, jag ser hur hela han strålar av lycka över att få äga min totala uppmärksamhet.
Det är viktigt att ge varje hund egen tid med mig, för att bonda och för att lära känna dem bättre, och det gör att det blir mera tidskrävande att ha flera hundar.

Fick frågan för ett tag sedan om det är jobbigare att ha två hundar än en, och svaret är definitivt JA. Det är jobbigare, mera tidskrävande, betydligt mera skitigt hemma, det är dyrare, svårare att ordna passning men samtidigt så fantastiskt härligt när man fått rutin och ordning i vardagen.
Härligt och utvecklande och framför allt lärorikt att se hur dynamiken mellan hundarna fungerar, hur hundarna blir betydligt säkrare i sitt språk och i sin konfliktlösning, det är helt oslagbart och jag upphör aldrig att fascineras av deras fantastiska kommunikation. En hel del förstår jag men det är också många småsaker de konverserar om, där jag bara kan gissa mig till vad det handlar om.

Om alla hade möjligheten att ha två hundar, så skulle jag absolut rekommendera det för att verkligen lära sig det här med att förstå hundarnas språk, och det är oslagbart för hundarna med, som i de allra flesta fall, blir oerhört duktiga på att kommunicera med andra hundar.
Jag är så oerhört tacksam över att jag har den möjligheten, och att jag har två så underbara hundar.
Här kan ni se Dina och Pinpon på en våra rundor ägna sig åt att leta godis. Vilka godingar!

Låt hundarna få prata ifred!!!

Vi människor har vårt eget språk, som för det mesta är verbalt dvs. vi pratar oftast när vi kommunicerar med varandra. Det är viktigt för oss att få göra oss förstådda, att få förklara för andra hur vi tänker och varför. Det är även viktigt att få höra andras synpunkter och deras upplevelser om saker o ting. Vi hade inte velat vara utan vår förmåga att kunna göra oss förstådda och att förstå varandra, det skapar starka band och skapar gemenskap. Tänk bara på hur det känns att komma till ett främmande land där man inte förstår ett skvatt av vad människorna säger, hur utanför man känner sig, utanför och lite isolerad faktiskt.

Förmågan att kommunicera är jätteviktig även för våra hundar, av precis samma orsak som för oss. För att tala om för andra hur man känner och för att förstå andras åsikter. För att skapa band och gemenskap med andra, samt för att lösa konflikter på ett fredligt sätt.
Det som skiljer oss människor från hundarna är väl hur vi kommunicerar, vi människor mest med ord, hundarna mest med kroppsspråket och med olika ljud.

Varför är det då så svårt för hundägare att låta hundarna få kommunicera ifred med varandra?
Jag vet inte hur många gånger jag har sett hundägare säga nej eller banna sina hundar när den egna hunden pratat med någon annan hund. Pratat genom att tex. nos i rumpan eller morra. Det är ofta dessa saker som människor har mest svårt för, och i båda fallen tror jag att i brist på kunskap så känner de sig lite pinsamma när deras hund gör så.

Har man valt att leva sitt liv med hund, är det viktigt att lära sig hur hundarna kommunicerar med varandra, och att låta dem få göra det ifred. Det finns ingenting pinsamt med att ens hund luktar en annan i rumpan, för så gör hundar när de vill lära känna den andra lite mer och är nyfiken. Om den andra hunden inte vill bli luktad i rumpan, kommer den att tala om det och gå undan, och det är det kommunikationen handlar om. Att ge och ta emot meddelanden.

När det gäller morrandet hos hundar, är det ingenting som är så missförstått som det.
Tror jag har skrivit ett blogginlägg om det redan, men vi tar det en gång till:

En hund som morrar är inte farlig!
En hund som morrar vill oftast inte slåss/ eller bitas!

En hund som morrar, har något att tala om för andra, och allra oftast betyder det - gå undan, jag tycker att du är jobbig!
En hund som morrar, är en fullt normal hund, som använder sitt språk för att få fram ett meddelande till sin omgivning, och den förväntar sig att bli respekterad och lyssnad på.

Hundar har olika signalsystem och två av dessa är:
- Avståndsminskande signaler som de använder sig av när de vill komma närmare någon de tycker om.
- Avståndsökande signaler som de använder sig av när de tycker någon/något är hotfullt eller lite läskigt,  dvs. de vill öka avståndet dem emellan.

Att visa tänderna och att morra är avståndsökande signaler som hunden visar, när den vill att det/den läskiga går därifrån. Det betyder alltså inte, kom hit skall vi slåss!

När det gäller hundar som bor tillsammans under samma tak, ser man ofta hur de använder sig av avståndsökande signaler när de tex. har ett ben i munnen som de vill ha ifred. De visar tänderna, hjälper inte det, så morrar de och stirrar på den andra, och omedelbart går den andra undan, för den förstår signalen. Allt går mycket snabbt och det blir ingen konflikt.
Jag blandar mig aldrig i mina hundars prat, för det klarar de av helt på egen tass. Det är oerhört fascinerande att se hur de med mindre och mindre signaler gör sig förstådda sinsemellan.

För att hundarna skall bli duktiga på kommunikation och konfliktlösning måste de få många möjligheter att få träna på att prata ifred med varandra.
Den ena morrar, och den andra går undan, svårare än så är det inte. Hundarna måste lära sig att få morra och bli förstådda, likväl som de måste få lära sig att bli morrade åt, och att då gå undan.

Hundar som inte får lära sig detta, blir socialt handikappade och  får svårt att möta andra hundar under lugna och trevliga former.

Det jag ser ganska ofta, och som gör mig så himla ledsen är hundar som möts, den ena lite osäker och som då givetvis morrar, för att berätta för den andra att gå undan lite, och DÅ FÅR DEN SKÄLL AV SIN MATTE ELLER HUSSE.
Hur skall en hund kunna bli mera säker i ett möte när den blir bannad helt orättvist och helt i onödan?
Det blir den inte, utan det skapar bara ännu mera osäkerhet hos den. Osäkerhet mot den mötande hunden men också osäkerhet gentemot sin ägare, som bannar den för att den gör något helt korrekt, nämligen talar om vad den känner.

Vi skapar i mångt och mycket de hundar vi uppfostrar och lever med, och genom att inte lära oss hur hundar kommunicerar, skapar vi många onödiga problem för hundarna.
Problem iform av osäkra och rädda hundar, som ibland faktiskt blir tvungna att bita ifrån, när ingen vill lyssna på dem.

Det behöver inte vara så!
Läs böcker, träffa andra hundar och hundägäre och framför allt låt din hund få träffa många trevliga hundar som den kan kommunicera med, under lugna och stressfria former, så att den blir duktig på att prata med andra hundar och tänk på att inte föra över din egen rädsla och osäkerhet på din hund.

Den behöver en trygg och säker matte/husse som kan vägleda den genom livet, och som behandlar den rättvist och kärleksfullt.

Välkommen Pärlan

                                                                                             

Fast hon har fått byta namn till Dina, men jag tror inte hon misstycker:)
Ännu en gång har vi fått nöjet att välkomna en ny familjemedlem, denna gång en tik från Rumänien.
Hon var en av ca 2 miljoner gathundar/hemlösa hundar i Rumänien, som hade turen att hamna på rätt ställe, för att så småningom hamna hos mig och familjen.
Hon är svart och med silkeslen päls, och är glad mest hela tiden. Svansen går och hon vill gärna klappas och gosa.
Vi vet inte speciellt mycket om henne, vilket har känts  frustrerande för mig, som gärna vill ha koll på  det mesta. Och som jag brukar säga till andra, så är det bra att veta så mycket om hundens tidigare liv som möjligt.
Men ibland är det inte möjligt, och så är det i Dinas fall.
Hon är ung och valpig fortfarande, och jag tror hon kommer att bli ännu mera valpig innan hon så småningom mognar och blir vuxen. De hundar jag haft tidigare som jag adopterat, har alla tagit igen sin trasiga eller missade valptid, när de hamnat i trygghet.
Jag  är glad över att kunna erbjuda henne ett hem i trygghet, där hon kan få äta sig mätt och där hon är älskad och får höra till.
För det är det som är min drivkraft, det som gör att jag väljer en gatukorsning från det fattiga Rumänien, en  hund som jag inte vet någonting om, istället för att välja en rasren hund med stamtavla från en trevlig kennel.
Jag vill göra skillnad för en oönskad hund, en hund som många aldrig hade valt, en hund som inte är värd någonting i sitt hemland, men som även många här i hundvänliga Sverige, hade valt bort.
Jag vet ingenting om hennes bakgrund, ingenting om vad hon varit med om, men det jag vet är att det bor en fantastisk och unik själ i hennes kropp, som ingenting hellre vill än att få höra till någon och att få bli älskad, precis som hon är.
Det känns spännande att få lära känna henne, se hennes personlighet få blomma ut, efter att stressen lagt sig.
Få lära känna hennes starka sidor och hennes svagheter, och kunna skapa en relation mellan henne och mig som bygger på glädje, lek, trygghet och kärlek.
Bella gav mig två år av sitt liv, två år av villkorslös kärlek, och jag tog alltihop för givet. Denna gången tar jag ingenting för givet, utan jag tar tacksamt emot allt det som Dina ger, och jag kommer att ge henne allt det som jag skulle velat ge Bella, om jag bara hade kunnat.
Kärleken är gränslös, den dömer inte, den finns i överflöd och man kan slösa med den hur mycket man vill, och det tänker jag göra!
Fick precis ta en lite paus, eftersom Dina kom farande i soffan, och trampade på laptopen i bara farten. Hon flippade ut av övertrötthet efter att ha härjat runt med tuggben, leksaker och Pinpon:)
Efter lite hjälp från en bestämd matte, har hon nu slocknat i soffan som en punkterad ballong och ligger med huvudet på Pinpons rumpa. Han är bara så go, och finner sig.
Ja, Pinpon, vad tycker han om att vi fått en förvuxen valp i huset?
Han har varit måttligt förtjust, får jag väl säga. Efter några rejäla åthutningar igår, och efter att ha lekt som tokstollar i trädgården, så har han funnit sig lite. Hon var ju faktiskt ganska rolig att leka med.
Fortfarande kan han dock ge mig en blick,  som undrar - skall hon inte gå hem snart?
Nä, hon är hemma nu!