Ett liv, ett hundliv.

De flesta dagarna är mitt arbete som hundpsykolog bra dagar. Dagar när jag tillsammans med hundägaren samarbetar väl och får vardagen att bli både lättare och roligare för både hunden och människan/familjen. Så är det i nästan 95% av fallen.
Sedan finns det dagar när det inte känns bra alls. När hundens människa / familj av en anledning bestämt att de inte vill gå vidare. Pga tidsbrist, familjeförhållanden, hundens fysiska förutsättningar som inte är bra eller av annan anledning.
I min värld kommer alltid hunden först. Oavsett hur problemet ser ut så är hunden den mest sårbara och såklart vill både jag och hundägaren göra allt som bara går innan vi ser oss om efter en annan lösning.
En annan lösning är omplacering dvs att hitta ett annat hem åt hunden där det finns bra förutsättningar till ett harmoniskt liv. Hundar är av naturen överlevare och de är väldigt anpassningsbara och därför är detta ofta ett bra alternativ. Det krävs lite arbete förstås men det är det minsta vi kan göra för hundens skull.
Som ett allra sista alternativ finns avlivning. Ett alternativ som är svårt och som egentligen bara gäller när djuret är sjukt och ingen bra bot finnes. Eller när det finns alltför stor risk för att omgivningen kommer till skada.
Ett väldigt svårt beslut att ta och där alltid djurets välfärd kommer i första hand.

Idag är jag ledsen, väldigt ledsen. En av de hundar jag kommit i kontakt med under en utredning finns inte mer. En underbar hund var han och min sorg är stor. Klumpen i halsen skaver och tankarna snurrar, kunde jag gjort mera? På ett annat sätt? Under diskussionen med hundägaren fanns avlivning aldrig med på min lista över alternativ. Inte för denna hunden. Det fanns förutsättningar för en omplacering men man valde en annan väg.
Jag är så ledsen, så hjärtat nästan brister.

Nosework - såklart, där alla kan vara med!

Nosework(NW) eller K9 Nosework som det heter i USA, där det kommer ifrån, är på framfart i Sverige och resten av Skandinavien.

Redan när jag först hörde talas om det för snart ett år sedan bestämde jag mig för att detta var definitivt något jag ville lära mig och mina hundar. Jag utbildade mig i början av året till NW instruktör och har haft kurser i NW sedan i april. Som med allt annat som är nytt, får man göra som man lärt sig på utbildningen och samtidigt prova sig fram för att hitta smidiga lösningar och ha ett bra kursupplägg. För någon vecka sedan hade jag dessutom förmånen att få träffa Ron Gaunt i Göteborg, en av de som grundat sporten. Han höll ett tvådagars seminarium samt ett kvällsföredrag och det var verkligen intressant och lärorikt att höra honom och få ta del av hans gedigna kunskaper. 

Jag tänker dela med mig lite av det han förmedlade om NW för att väcka nyfikenhet och intresse för denna härliga hundsport.

Sporten har funnits sedan 2006 och grundades av tre proffs som jobbade med att utbilda sökhundar inom polis och tull, alltså söka narkotika och sprängämnen. Ron Gaunt är polis och har arbetat större delen av sitt liv med att utbilda hundar. 

Tanken med NW var att kunna erbjuda ett enkelt och roligt sätt att kunna aktivera sin hund på men också kunna tävla om man så vill. 

Det ska vara enkelt och roligt och alla hundar får vara med, oavsett ras, ålder, ev.handikapp och personlighet. Även hundar med olika problem är välkomna. I USA finns det många ”shelterhundar”(hundar som ingen vill ha, omplaceringshundar), betydligt fler än i Sverige, med diverse trauman med sig i bagaget, och många i USA som hållit på med sporten intygar att NW fungerat lite som terapi för hundarna. Hundar med olika handikapp kan göra ett fantastiskt jobb, så länge nosen är med. Den osäkra och blyga hunden får ett bättre självförtroende på kuppen och den överaktiva hunden får utlopp för sin överskottsenergi.

Rent praktiskt går sporten ut på att hunden ska leta efter, hitta och markera tre olika dofter i fyra olika miljöer. Dofterna i Sverige är Eucalyptus, Lagerblad och Lavendel. Miljöerna är inomhus, i behållare, utomhus samt utanpå fordon. Ganska likt hur narkotikahundar jobbar.

För de som vill tävla finns det tre klasser i olika svårighetsgrader, och i dagsläget har vi haft två tävlingar i Sverige.

Sporten är också helt befriad från all form av lydnadsträning, det handlar bara om doft, nos och problemlösning.

 

Ron delade med sig av många intressanta saker och tyckte att följande var viktigt:

- Keep it fun and simpel! Det ska alltid vara roligt för både hunden och människan.

- När hunden söker, får hunden utlopp för sina naturliga instinkter som att jaga, få använda sin nos och lösa problem. Ron menade också att vi inte lär hunden något egentligen, eftersom det handlar om hundens naturliga medfödda instinkter, att jaga och skaffa mat och att överleva. Det handlar mer om att få hunden att förstå hur vår lek fungerar.

- Hunden ska göra jobbet och vi ska tänka på att påverka hunden så lite som möjligt och att faktiskt lita på vår hund. Detta skapar starka band mellan oss och hunden. Ron pratade också om att det är viktigt i sökarbetet att hunden fungerar självständigt och inte är beroende av oss hela tiden. Den självständigheten som vi tar ifrån hunden genom att lära den att be om lov i många situationer, behöver nu ges tillbaka lite, för att få en självständigt sökande hund. Den tanken gillar jag skarpt eftersom jag tycker att alldeles för många hundar idag är alltför beroende av oss och inte kan lösa problem själva längre utan att hela tiden fråga oss om hjälp.

Kort och gott kan man säga att NW är en hundsport

- på hundens villkor

- där vi litar på hunden & lyssnar på hunden

- där hunden spelar huvudrollen

- där hundens naturligt medfödda instinkter blir belönade

- där vi jobbar som ett team tillsammans med hunden och vår relation förstärks

- och där vi alltid har roligt

 

På kursen med Ron delades vi in i två grupper, de som inte hade någon erfarenhet av NW och vi andra som tränat ett tag. Nybörjarna fick börja från början med lådsök med godis för att få ett riktigt bra sökmönster och uthållighet hos hunden, och vi andra fick ganska svåra doftsök, där våra hundar verkligen fick klura på vissa av sina uppgifter.

Det är framförallt två saker som jag fick med mig som viktiga lärdomar från kursen:

1- Lita alltid på din hund. Vid ett av söken markerade Pinpon inte en av doftgömmorna, och han är ganska vass på sina uppgifter. Det visade sig efteråt att just den var tom, alltså ingen doft fanns att markera. Ron var lite smårolig efteråt vid genomgången och sade att Pinpon ägnat ca 5 minuter åt att berätta för oss att det inte fanns någon doft att markera, så varför insisterade vi på det?

2 - Var inte rädd att ge den lite erfarna hunden riktigt svåra uppgifter ibland, och ge hunden gott om tid att lösa problemet. Hunden fixar det oftast och utvecklas verkligen på kuppen. Sista utomhussöket var riktigt svårt, med 3 doftgömmor på olika ställen ganska högt upp på ett staket. Det tog tid men Pinpon löste det, fast jag var lite tveksam från början, undrade om han skulle fixa det. Såklart han gjorde:)

Jag kommer fortsätta erbjuda kurser i NW, både för nybörjare och lite mera erfarna och hoppas kunna hålla en träningstävling till våren. Och får vi igång en träningsgrupp blir jag jätteglad.

Detta är en fantastisk hundsport och den kommer säkerligen att bli lika stor här i Sverige som i USA om några år. Jag gillar enkelheten, man behöver inte ge sig ut när vädret är dåligt, man behöver ingen sökbana eller andra attiraljer utan man kan träna precis var som helst, och man kan lägga träningen och sina ambitioner precis på den nivån som passar en själv.

 

Här är några hemsidor att kika in på, för dig som blir nyfiken:

Svenska Noswork Klubbens sida: www.snwk.se

National Association of Canine Scent Work:

www.nacsw.net

www.k9nosework.com

Kurs eller Enskild träning ?

Det är inte ovanligt att jag blir uppringd av en hundägare som säger så  här; vi har problem med vår hund och vi vill gå på en kurs, har du en kurs som passar oss?

Frågan kan tyckas vara relevant, men när jag frågar vad för problem de upplever med sin hund, är det ofta problem med hundmöten, stressrelaterade problem eller att hunden har svårt att vara tillsammans med andra hundar utan att skälla konstant och varva upp. 

Många hundägare med ovanstående problem kan intyga att kursen de gått på, med ibland upp till 10 - 20 andra deltagare, inte givit dem någonting, för pengarna. Hundens problem har ibland till och med blivit värre, typ "min hund skällde sig igenom hela kursen", eller "våra hundmöten blev värre efter kursens gång".

Mitt spontana råd till den som ringer blir nästan alltid samma. Strunta i kursen och boka in enskild träning istället. Där finns det helt andra möjligheter och tid till att fokusera på just era speciella behov,  för att kunna lägga upp en träningsplan som passar er på bästa sätt.

På en kurs är det oftast en instruktör/lärare på minst 6 deltagare (ibland många fler) som ska instruera, visa, kolla, och ge feedback till alla kursdeltagarna i tur och ordning. Det säger sig själv att tiden inte riktigt räcker till för att kunna analysera, stötta, göra upp en träningsplan och ge feedback, när problem som ovan redan finns.

Och om nu man ändå vill ge allt stöd till den enskilda deltagaren, så är risken överhängande att resterande deltagare, som har bra flyt, kommer i skymundan, och det är inte heller rätt.

En annan viktig sak som man inte heller får missa är att ställa sig frågan om hunden med stressproblem eller som har hundmötesproblem, klarar av miljön på kursen. Eller hunden som skäller konstant, därför att det är alltför mycket som hunden inte kan hantera. Klarar hunden inte av att vistas i den miljön, kommer det inte att ske någon inlärning i positiv riktning och då bör hunden få slippa. Det kan hända att hunden längre fram, efter lite träning, kan klara av att gå en kurs, och det kan vara ett bra mål att jobba emot, en morot som motiverar till träning och engagemang.

Alltför många hundar tvingas in i miljöer på olika kurser, miljöer som de helt enkelt inte klarar av, inte för att hundägaren vill illa, utan förmodligen pga okunskap. Här är det instruktörens skyldighet tycker jag att upplysa om att enskild träning är ett mycket bättre alternativ. Under årens lopp har jag plockat ut flera kursdeltagare ur mina kurser, när det inte har fungerat, och istället erbjudit dem enskild träning, men mycket bättre resultat. Och det har kommit hundägare till mig som har gått både en och flera kurser hos någon annan, utan att ha kommit tillrätta med sina problem, och det är både synd och onödigt.

Så, tänk till, innan du anmäler dig till en kurs. Är det rätt miljö för dig och din hund? Är du tveksam, låt bli. Sök rätt på en kursinstruktör eller hundpsykolog som använder belöningsbaserade träningsmetoder och boka in dig och hunden på enskild träning istället. 

Det blir både bättre och billigare i längden!

Är så glad...

Ikväll var vi ute sent pga värmen som håller oss mestadels inomhus på dagtid. När vi gått en bit och hundarna har nosat, kissat och sprungit av sig lite och lekt med bollen, bjuder jag på lite godissök.
De nosar, letar och äter sina godisar som de hittar.

Plötsligt smäller det av ett skott som låter som från ett gevär, ni vet ett pang med ett lite muller efter. Jag kollar direkt på Dina med tanke på hennes ljudrädsla, för att kunna koppla henne om hon blir rädd.

Till min stora förvåning - inte en reaktion!

Hon letar efter godis och reagerar överhuvudtaget inte alls. Alltså jag måste nypa mig i armen för Dina är en hund med en kraftig ljudrädsla. Hon sprang iväg i panik för snart två år sedan och var borta i 15 timmar efter att hon hört ljudet av smällare på ganska långt håll. Som varit så rädd för olika ljud att ljudet av en bildörr som smällde fick henne att börja dra hemåt och bli okontaktbar.
Ikväll var det dessutom mörkt och allting är läskigare än vanligt i mörker, för Dinas del.

Jag känner mig euforiskt glad för Dinas skull och får en idé. Jag ska fira med att hålla en kurs i höst för ljudrädda hundar. Och deras människor förstås. En kurs för att dela med mig av vad vi gjort för Dina och hennes träning och hur jag hanterat hennes rädsla.

Att en ljudrädd hund börjar älska ljudet av fyrverkerier och skott är ganska orealistiskt. Med en ljudrädd hund får man alltid ha olika strategier för att mildra och hantera olika situationer. Men det finns mycket att göra för ATT GÖRA SKILLNAD, och all skillnad betyder  bättre livskvalité för  hunden som är rädd. På kursen får vi sätta upp realistiska mål för varje hund för en lyckad träning.
Det är alltid kul med nya kurser och nya idéer, och tack härliga Dina för att du inspirerar mig:)

Det blir en kurs för alla er med ljudrädda hundar, med utrymme för spännande diskussioner, möjlighet att få inspiration  och givetvis praktisk träning med individuell träningsplan. 

        Vad säger ni om det?

Nytt år - nya tag!

Det är något spännande med att gå in i ett nytt år. Man har facit i hand på hur det förra året var, men vet inte riktigt vad som väntar på en. Det finns önskningar och längtan om något bättre och det känns på något sätt hoppfullt, så känns det i alla fall för mig.

Förra året var ett riktigt fint år, både privat och i arbetet. Privat kom vi iväg på fler härliga resor än jag kunde drömma om, huset och trädgården fick sig en upprustning och sonen flyttade hemifrån.
Hundharmoni hade också ett fint år. Förra året vid den här tiden höll jag en utbildning för blivande instruktörer med ett riktigt härligt gäng elever. Jag träffade många trevliga hundar och människor som gick våra kurser eller tränade enskilt under året. Jag själv fick äntligen gå färdigt Canis 1åriga klickertränarutbildning hos min härliga kollega Åsa. Både jag och mina hundar har utvecklats riktigt mycket och vi har blivit ännu tajtare tillsammans:)

Vad har det nya året att bjuda på, månne?

Det första roliga projektet blir att gå instruktörsutbildningen i den nya hundsporten K9 nosework, som har blivit väldigt populär i USA.
Eftersom jag brinner för det här med nosarbete i alla de former, ser jag verkligen fram emot att få hålla kurser i denna härliga hundsport, lite längre fram i vår.

Det andra häftiga projektet blir att få tillhöra Canisavdelning Skåne/Blekinge, tillsammans med mina fina kollegor Åsa Jakobsson och Sara Mäkitalo.
Det skall bli oerhört roligt och utvecklande och jag hoppas kunna nå ut till både klickernördar men också nybörjare som vill  träna hund med hjälp av klickerprincipen.

Jag håller precis på att planera sista delen av vårterminen och det är ett digert kursprogram som väntar 2014!
Det finns något för alla eller vad sägs om K9 Nosework, Bur & filtkurs, Apportering-grundkurs och Inkallningskurs. Allt inlärt med enbart klickerträning!
Allt finns inte på hemsidan ännu, men är på gång!

Jag har länge planerat att gå en agilitykurs med mina hundar, men den ena svårigheten efter den andra har gjort att vi fortfarande inte kommit iväg. Förhoppningsvis löser sig detta genom att jag hyr in en agilityinstruktör, som får komma och hålla en kurs hos oss på Hundharmoni. Det ser jag också fram emot, och hoppas vi får till det under vårterminen.
Och ett litet sommarläger vore kul...

Och en extra månad så att jag kan klämma in allt det roliga jag vill göra:)

Fina Bella när vi tränade på apporteringen...
(ljus över ditt minne)

Har du alltid...

...GODIS med dig när du går ut med hundarna???
En fråga jag ofta får:)

Svaret är enkelt - JA det har jag!

Fortfarande verkar det vara lite kontroversiellt, det här att ha godis i fickan, PÅ VARJE PROMENAD.

Det är okej att ha godis i fickan när man är på kurs. Det är okej att ha godis i fickan när man tränar hemma i huset och i trädgården. När man går ut med målet att träna på hemuppgifterna man fått på kursen, är det också okej.

Men att varje dag, på varje promenad, året om, ha godis i fickan är skumt. Ganska jobbigt. Onödigt.
Besvärligt.

Varför har då jag alltid godis i fickan???
Inte vilket godis som helst, utan något som mina hundar verkligen vill ha, inte något de av artighet tar emot.

Svaret är enkelt. Därför att jag alltid vill kunna belöna dem för något de gör som är riktigt bra.
Saker som att:
-  titta på mig när de ser en annan hund.
-  komma när jag kallar, trots att grannens katt går över gatan strax framför oss.
- gå bredvid mig när vi går över gatan.
- hoppa upp på en bänk när någon passerar oss med sin hund, och titta lugnt och fint.
- i dagsläget kunna hämta det föremål som ligger på marken, när jag ber om det.
- gå lugnt vid min sida när vi passerar någon som är rädd för hundar/små barn/barnvagnar mm.

Allt detta har mina hundar lärt sig på våra promenader, tack vare att jag har haft godis att belöna dem med, när de har gjort rätt val.

Alla hundar precis som vi, ställs inför olika valmöjligheter varje dag, varje stund. De gör rätt val (sett ur vår synvinkel) och fel val (vår synvinkel). Varje dag, året om.

Det är upp till mig att vara snabb och belöna när min hund gör rätt val. När min hund snabbt slänger en blick på mig när vi får syn på en hund, är viktigt för mig. Därför vill jag kunna belöna riktigt bra, så att min hund väljer att göra det varje gång vi ser en hund, så att jag därifrån lättare kan ge hunden ett direktiv. -Varsågod avancera framåt, du får hälsa eller nej, kom in vid min sida och vi passerar förbi. Under tiden vi passerar förbi, belönar jag där också, allt för att lära min hund vilket beteende som lönar sig i längden.

Hundar skiljer sig inte nämnvärt från oss - vi gör det som lönar sig i varje stund.
Det som lönar sig bäst, det väljer vi att göra. När vi gjort det tillräckligt många gånger, blir det en vana.
Det är så inlärning fungerar, på kurs och i vardagen.

Är man inte riktigt medveten om detta faktum, är risken stor att man lägger fokus och sin energi på helt fel grej, nämligen på att tala om för hunden när den gör fel. Ett behov vi som primater (läs apor) är väldigt duktiga på, men som tyvärr inte lär hunden något av allt det viktiga som är bra att kunna i vardagen.

Det är också tack vare all belöning som jag tillhör dem som kan ha mina hundar lösa i stort sett överallt när vi är ute och går. De vet vad som lönar sig:)

Så, ja, jag har GODIS med mig varje gång!
(fast inte så stora bitar som på bilden:))

LEK!

Inom  hundträningsvärlden har det på de sista  5-6 åren blivit inne att hålla kurser i lekutveckling.

Lekutveckling - vad betyder det?

Det betyder helt enkelt att vi leker  med våra hundar och att vi utvecklar leken på så sätt att vi lär hunden att:

1. kunna leka på många olika platser ( många hundar kan bara leka hemma i vardagsrummet).

2. kunna släppa leksaken på signal ( när vi ber om det)

3. kunna gå från olika känslolägen som tex. jätteaktiv ( hunden går bananas) till lugn och fokuserad ( jag kan vänta på leksaken och jag kan fokusera på dig) från den ena stunden till den andra.

Alla dessa 3 saker är helt fantastiska, när hunden väl kan dem, därför att det betyder att vi kan använda leken, med eller utan leksak (ofta med leksak) för att kunna belöna våra hundar, men också för att kunna leka på ett mera kontrollerat sätt.

När jag gick min första instruktörsutbildning fick jag lära mig att det inte var bra att kampa med hunden (att leka dragkamp), och OM jag överhuvudtaget skulle göra det, skulle aldrig hunden få vinna kampen, utan jag var tvungen att ALLTID vara den som vann.

Anledningen var den vanliga (gäsp), att om hunden vann dragkampen skulle jag vara en dålig ledare (förlorare) och hunden skulle direkt få en chans att klättra i rang över mig (att de bara orkade, gäsp).

Senare när jag gick en annan utbildning fick jag lära mig att om jag lekte och härjade med min hund dvs kampade som en tokstolle, så skulle hunden min bli alltför stressad, så därför skulle jag undvika det.

Allt detta ledde till att jag inte vågade leka speciellt mycket med min dåvarande hund, min älskade schäfertik Tessi, utan jag gjorde annat med henne som att gå härliga skogspromenader och träna på lite olika tricks.

När jag så småningom adopterade mina utländska byrackor Bella (som inte längre finns med oss) och hennes bror Pinpon och sedermera Dina, började jag att mera aktivt leka med dem.

Pinpon var oerhört trasig när han kom till oss. Han lekte som en tok, och hade en väldigt stor leklust,  och vi misstänkte ofta att han hade någon form av ADHD diagnos. Om vi inte lekte med honom, lekte han med Bella eller när hon inte orkade mer, så lekte han med sig själv.

Jag hade inte någon större erfarenhet av att leka med mina hundar, men jag började ändå bli inspirerad av andra och så smått började jag att leka med Pinpon regelbundet. Han drog i ena änden och jag drog i andra änden. Han hade nog inte heller någon större erfarenhet av att leka med människor, så i början gjorde han det många hundar gör, tog sin leksak och sprang så långt ifrån mig som han kunde, så att jag inte skulle få en chans att ta hans grej ifrån honom.

Men jag gav mig inte, utan vi började leka mer och mer.

Vad hände, jo - när han märkte hur mycket roligare det var att leka med någon (mig) än bara med sig själv, började han att komma till mig med grejen i munnen, allt oftare och oftare.

Så småningom (idag) tycker han att det är så himla mycket roligare att leka med mig än med Dina, så han kommer ofta till mig med sin grej och så leker vi. Vi leker vilt och kampar rejält och HAR KUL.

När det gäller Dina, så var hon inte heller van vid att leka med människor, men vi har gjort likadant, vi leker ofta med en grej, och det går ganska vilt till. Hon drar och det gör jag med, hon morrar och vi härjar ganska vilt.

Ingen av mina hundar har en vanlig svensson-bakgrund. Båda kommer de från en traumatisk miljö, och var mer än normalt stressade när de kom till mig. Båda har lekt som gangstrar, härjat vilt och ganska tufft och det jag har kommit fram till ( och jag är säker) är att de använt leken som en terapi. 

En terapi för hela sina söndriga liv, och för att leka av sig sina sorger och bedrövelser och sin stress.

Och kanske för att få leka överhuvudtaget, för att de inte haft den möjligheten i sina tidigare liv. De har inte haft en normal barndom, och den tar de igen i leken. Ni som läser och som själva har eller har haft adopterade hundar, ni vet vad jag skriver om. Ni har sett det, eller hur?

Vad vill jag komma fram till egentligen?  Jo, det som jag lär ut i mina kurser. 

Leken är livsviktig! 

Leken bondar dvs jag och mina hundar har fått otroligt starka band till varandra mycket tack vare leken, band som jag aldrig haft med någon annan hund, som jag heller inte lekt med.

Leken skapar tillit!

Det innebär att mina hundar som inte litat helt och fullt på människor pga dåliga erfarenheter har lärt sig att mer eller mindre lita på mig till 100%. Tack vare leken.

Och jag vill också påstå att ingen av mina hundar har idag problem med vare sig ledarrollen, rangordningen eller stress.

Trots att vi härjar vilt dagligen och de vinner vår dragkamp vara och varannan gång. Vi brukar dra alla tre, vi turas om att vinna, och ibland är jag så ful att jag släpper och hejar på än den ena än den andra i kampen:)

Jag känner mig som en blind som har börjat se.

Se hur denna lek med mina hundar, har lett till saker som jag inte ens kunnat drömma om. Och så roligt vi har dessutom när vi leker och härjar!

I mina kurser lär även jag numer ut hur viktigt det är att leka med sin hund. Och inte bara att leka utan att använda leken i pedagogiskt syfte. I leken kan jag lära in Tack- släppa leksaken på signal. Jag kan lära hunden att ta ögonkontakt - så leker vi igen. Jag kan även lära min valp som kanske inte lärt sig det här med bithämning att vara varsam med sina tänder när vi leker.

Det är bara så coolt hur leken kan användas till både roligt och nyttigt.

Så alla ni som läser detta, ut och härja med era hundar, de kommer att börja se på er med andra ögon. det vill jag lova. Är de inte vana att leka med människor, ge inte upp innan ni börjat. Låt det ta lite tid, även hundarna behöver få tid på sig att vänja sig vid att husse/matte går bananas!

Skaffa lite roliga leksaker, hitta sånt som kan verka intressant och skoj för just din hund och retas gärna lite. Dra den i marken hit och dit och och när hunden börjar visa lite intresse, ta upp den och låt inte hunden få sätta tänderna i den, ännu. Retas lite till och när hunden verkligen vill ha den, lek med den tillsammans.

Så småningom kommer du att få en hund som hemskt gärna leker med leksaken och dig, och som kommer att se dig som den bästa lekkompisen.