Att vara hundägare...

... är inte så lätt alla gånger.
Att vara hundägare kan se hemskt olika ut, beroende på hur ens familjesituation ser ut.
Man kan vara ensamstående med sin hund, man kan ha flera hundar, man kan vara småbarnsförälder med hund, man kan vara hundnörd och ägna åtskilliga timmar åt att träna tillsammans med hunden. Man kan vara frisk, man kan vara sjuk, man kan vara pensionär med mycket tid över till hunden och man kan ha ont om tid. Man kan vara nybörjare inom hundens värld och man kan vara hundvan, man kan ha hunden som sällskap och man kan använda hunden till något speciellt område. Man kan ha en valp och man kan ha en äldre hund.
Hur det än ser ut, hamnar man emellanåt i situationer med hunden/hundarna, där man blir villrådig, kanske frustrerad, arg, irriterad eller kanske bara nyfiken på vad som händer.
Ofta handlar det om en situation där hunden gör något som man inte förstår eller något man inte gillar.
Man önskar en förändring, men man vet inte hur det skall gå till.
Eller kanske man är osäker på hunden, varför den gör som den gör, man förstår inte det hela, är det normalt?, eller är det något fel på hunden?

Jag träffar ofta hundägare som är villrådiga, och som ofta dessutom får "goda råd" från grannar, släktingar, goda vänner eller andra hundägare man stöter på.
Det är fel på hunden, du måste ta i hårdare, hunden är knäpp - den måste avlivas, låt hundarna få göra upp själva, du måste visa vem som bestämmer,hunden får absolut inte morra - det  får du göra något, är ganska vanliga kommentarer hundägare brukar få.
I många fall, när vi sitter ner och samtalar om det hela, blir hundägaren väldigt lättad, när jag ger min syn på saken.
Det som slår mig ofta  är att många inte vågar lita på sin magkänsla, sin intuition.
De har en känsla av vad de borde göra, eller skulle vilja göra, men vågar inte tro på den, då kompisen, grannen, eller någon annan sagt något annat.
Jag har varit med om det så ofta, just att man egentligen har svaret själv, men att man inte vågar tro på den.
När jag bekräftar deras svar, blir de så otroligt lättade, och vågar gå hem och vidta de åtgärder som behövs för att göra en förändring.
Ibland känns det som att jag egentligen bara hjälper människor att våga tro på sig själva, och det känns fint.
Det känns alltid fint att kunna medverka till en positiv förändring för både hunden och människan.
 När människan vågar vara trygg i sig själv, påverkar det hunden i allra högsta grad i en positiv riktning.

Så alla ni som läser detta, våga tro på er själva, på era värderingar, på det som känns sant och riktigt i magtrakten, gå efter det,  så blir det bra. Bra för er och bra för hunden.
Och tvärtom givetvis, känns det inte bra, känns det inte sant, känns det inte snällt och vänligt,  känns det inte trovärdigt, så låt bli att göra det.

Vi är inte mer än människor, och jag tycker att det är viktigt att påpeka att det är mänskligt att tvivla på sin egen förmåga ibland, och ibland behöver man en annan människa som bollplank, någon som kan hjälpa till att få en på rätt spår igen.
Jag älskar att få vara bollplank och ser det som en ynnest att kunna bidra med min närvaro och mina kunskaper.
Då är livet som bäst.

Nosarbete i skogen..

... med hundarna är ett bra sätt att varva ner på, efter helgen som varit.
Att vara i skogen och få insupa dofterna av träd, löv och växtlighet  är välgörande bara det, och att få se hundarna jobba med nosen är alltid lika fascinerande. Bella har visat sig vara helt superduktig på att spåra, hon spårar noga, lugnt och metodiskt, och det är en fröjd att se henne. Pinpon som älskar föremål, är jätteduktig på föremålssök, han har näsan, farten och blir så glad när han hittat grejen jag gömt.
Jag har varit lite slak idag, det medger jag, efter helgen som varit.

Den har jag ägnat åt att starta igång utbildningen Fördjupad hundkunskap/Instruktör. Mina elever är ett härligt gäng

tjejer, vetgiriga och kunskapstörstande, och det har varit jätteroligt att äntligen sätta igång.
Meningen med utbildningen är just att få en fördjupad kunskap om hundar, och den ger även behörighet att bli hundkursinstruktör om man vill, det bestämmer man själv. Alla som fascineras av samspelet mellan hundar och människor, och som brinner för detta, kan få ut massor av en sådan här utbildning och det är en fantastisk chans att få utvecklas tillsammans med andra likasinnade.
Jag kommer ihåg hur jag själv kände det när jag gick mina 2 längre utbildningar, dels på Hundens hus och dels Turid Rugaas Hundtränarutbildningen, jag minns dem med glädje och tacksamhet och det var fantastiska upplevelser var och en på sitt sätt.

Att utbilda sig är alltid en modig process som skapar möjligheter till utveckling. Min önskan är att ge mina elever det jag själv fått + mycket mera, givetvis, så att de kan växa och gå vidare med mera kunskap att dela med sig av.
Hunden har funnits vid människans sida under många år nu, och jag tror verkligen att hunden och människan har en fantastisk framtid ihop. En framtid där utbildning, utveckling och samarbete går hand i hand.

Vart tar tiden...

vägen?
Nyss var det sommar och snart är det jul. Tiden är ett konstigt fenomen, vissa stunder kan verka eviga och vi njuter för fullt, och andra stunder rusar förbi i racerfart, och vi hinner nästan inte fatta det som händer.
Denna hösten har rusat iväg för min del, kurser har avverkats, klienter med sina hundar har passerat, kontakter har skapats och planeringen av instruktörsutbildningen/fhu har pågått.

Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från en veterinär uppåt landet som hade fått en förfrågan om att avliva en hund. Orsaken var aggressivitet från hundens sida och ägaren sade att hunden var farlig och hon var rädd för hunden.
Hunden som är en blandras typ pytteliten, var mager och livrädd, och veterinären, tyckte inte riktigt att bilden stämde, som hundens ägare målat upp.
Hon såg rädslan och ångesten hos hunden, och fattade ett modigt beslut. Hon skulle ta hem hunden på prov för att se om det gick att göra något för att undvika avlivning.
Hon ringde då mig för att få råd om hur hon kunde gå vidare.
Vi  pratade om det hela och jag stöttade henne i hennes beslut, jag tror nämligen på hundarnas enorma anpassningsförmåga och har lärt mig under årens lopp att hundar lär sig nya saker hela livet.
En rädd hund som tappat tilliten, kan återfå den och kan lära sig att tycka om människor igen.
Jag rådde henne att ge hunden några dagar över helgen, för att iaktta den och se hur den reagerar i den nya miljön, för att sedan återkomma till mig med nya frågor.
Idag pratade vi igen, om hennes frågor och funderingar, och om hur hon och hennes familj skulle behandla hunden.
Hunden är rädd för människor, främst kvinnor och händer. Det säger en hel del.
Det visar han genom att morra, skälla och göra utfall.
Mitt främsta råd handlar om att ge hunden tid, tid att komma underfund med att ingen kommer att göra honom illa, och tid för att få stressen att minska.
Sedan finns det givetvis många småsaker i vardagen som underlättar som tex. att ha en liten lina på hunden hela tiden inomhus, för att slippa den den jobbiga grejen med att koppla honom när de går ut. Hunden är livrädd samtidigt som han så gärna vill ut, och det skapar mycket frustration och är onödigt när man vill minska stressnivån.
Att använda lugnande signaler är smart och praktiskt, eftersom det är på hundens eget språk, något den snabbt förstår, och använder man sitt kroppspråk på ett förnuftigt sätt, så att hunden känner sig trygg istället för hotad, då går allting smidigare.
Givetvis skall man inte tvinga en hund till kontakt eller med lock o pock försöka få den att ta kontakt, när den inte är mogen för det, det gör allting bara värre.
När hunden blir trygg igen, kommer den av sig själv på ett naturligt sätt, och här gäller det att ha tålamod.
Pratade även en del kring att hunden knutit an väldigt till mannen i familjen. Hur husse ska försöka vara lite mer neutral samtidigt som matte skall ge hunden de resurser som hunden vill ha tex. mat och promenader.
Det är mycket vanligt att adopterade hundar knyter an till någon i familjen oftast kvinnan, på ett väldigt intensivt sätt. Denna person blir hela hunden fasta punkt och trygghet, och hunden mer eller mindre avgudar denne.
Inte alls konstigt om hunden haft det jobbigt tidigare, men kan bli lite problematiskt i vardagen om dessa två blir en union, som andra inte får ta del av. Med lite smarta knep och om man tänker till i tid, så kommer hunden lättare att ty sig även till de andra familjemedlemmarna.
Och som jag redan nämnt - det här med tiden.
Vi säger ju att tiden läker alla sår, och det ligger mycket i det. Man måste ge hunden tid, tid att få nya positiva erfarenheter som den lär sig av. Tid att få stressnivån att sjunka undan, så att hunden blir mindre reaktiv och intensiv i sitt försvarsbeteende.
Och naturligtvis tid för att lära känna denna nya individ och familjemedlem, med alla hans olika sidor.
Är det något jag lärt mig med mina adopterade hundar, så är det verkligen vad tiden gör.
Tiden är nödvändig för läkning och nyinlärning.
Tiden är fantastisk, nödvändig och alldeles, alldeles underbar!

Det har varit en hektisk...

vecka.
Seminarium i Dalby i söndags, ny valpkurs i tisdags med teori & ett himla fint gäng, temakväll med fullt hus i onsdags med nyfikna och frågvisa hundmänniskor, kursavslutning i fredags med kontakt & vardagslydnadsgänget som blivit trimmade av mig i 2 månaders tid.
Igår ut i skogen för att spåra med Bella & hon imponerade på mig, lilla tjejen med sin fantastiska nos och idag valpkurs där jag träffade valparna för första gången och slutligen start av ny hundmöteskurs därefter, med ett mixat gäng jyckar & människor, som skall få effektiva verktyg för att bättre kunna hantera hundmöten.
Hur blir det bättre än så???

Dessutom jättefin och positiv feedback från flera av mina kursdeltagare & klienter, som tyckt att de varit kalasnöjda med Hundharmoni och det de fått med sig.

Idag efter hundmöteskursen, där vi hade teori, damp det desssutom ner ett mail, som gladde mig enormt mycket:

Hej och tack för idag!
Jag blev så inspirerad av dagens möte att jag direkt åkte hem och klickade igång T (jag har använt klicker på henne tidigare, så det gick fort). På med selen och ut på egen promenad, utan andra hundar med.

Hon reagerade direkt på klickljudet ute, efter en klick gick hon och bara spanade upp på mig i väntan på ny belöning. Det jag kan uppleva är att hon på ett sätt är väldigt spänd och inte riktigt kopplade av och nosade eller så. Vi hann gå ganska långt innan första hunden dök upp och den var på "lagom" avstånd när hon fick syn på den och den vek dessutom av så att vi inte riktigt möttes och hon släppte den med blicken direkt när klickljudet kom - perfekt.

Sedan hann vi gå ganska länge innan det dök upp en ny hund, lite barn som också kan stressa dök upp emellan, men klickandet fungerade perfekt där också. Nästa hund var inte så långt borta - ett möte med några meter emellan, klick och allt fungerade.
Tredje hunden - där ville ägaren att hundarna skulle hälsa och jag fick neka och säga att jag håller på med träning. T. fixade den också.


Precis på slutet kom det en utmaning - två personer på rullskidor - det kan också få igång T.

Jag stannade så att jag hade vad jag bedömde som bra avstånd- hon fick syn på dem, jag kunde se att hon spände sig, jag klickade, hon vände sig direkt mot mig, vände sig mot rullskidåkarna igen (som ju närmade sig - vi stod på en "tvärgata"), klick igen, fungerade igen, och så en gång till innan de hade passerat - perfekt!!!
Så jag är stolt och glad över att vi har haft en lyckad träning - nu ger vi järnet så tror jag hon fixar detta ganska snabbt. Enda nackdelen är att behöva gå omkring med hala och kletiga fingrar när man ska belöna med smaskigt godis, men det kan jag leva med!!!

Jag säger det igen - jag har världens bästa jobb!

Har precis landat...

...i soffan efter dagens intressanta seminarium med Ingrid Lingmark.
Sitter och sorterar intrycken, och det vi fick se på film.
Jag är imponerad av Ingrids arbete om hundmöten och hundars konflikter och ickekonflikter.
Hon berättade om hur hon ser på konflikter mellan hundar, om planerade och oplanerade konflikter, och vi fick se många filmklipp om hur olika hundar beter sig när de träffas och umgås och hur de löser de konflikter som uppstår.
Ingrid menar att en hund som är välmående, med en normal stressnivå och som har en välfungerande relation med sin ägare, mycket sällan är inblandad i allvarliga konflikter. Den hunden klarar också av eventuella konfliktrer med andra hundar på ett bra sätt.
Ett konfliktfritt samhälle kan inte existera varken hos hundar eller människor, och konflikter är inte farliga, är hennes budskap.
Det finns planerade konflikter där äldre hundar kan tillrättavisa yngre hundar för att de är för ohövliga, för gåpåiga och inte visar hänsyn, det är ett sätt för unga hundar att helt enkelt bli duktigare på att uppföra sig.
Det finns också oplanerade konflikter som tex. försvar av mat eller annat  åtråvärt eller helt enkelt två hundar som är alldeles för uppvarvade och som slutar med att de ryker ihop.

Enligt Ingrid finns det alltid en orsak till att en hund reagerar aggressivt/utåtagerande i möte med andra hundar, och
de vanligaste orsakerna är:
- förhöjd stressnivå
- tidigare trauma eller dålig erfarenhet
- en hundägare som korrigerar (tillrättavisar) sin hund hårdhänt eller ojust (när hunden handlar korrekt i hundmöte)
- en rädd och osäker hundägare, som oavsiktigt skrämmer sin hund

Ingrid har haft hundar sedan 60-talet och hon har tagit emot många hundar med diverse problem, hundar som förmodligen hade överlevt om de hamnat hos en vanlig hundägare.
Hon har med tålamod, tolerans, vänlighet och mod hjälpt många hundar till ett liv, där de blivit hundvänliga, människovänliga och välfungerande.
Genom att inte ställa för höga krav, låta hundarna få erfarenhet av livet i lagom takt och skapa trygghet för hundarna har de blivit inte bara välfungerande utan även läromästare för andra hundar med problem.
Ingrid är starkt kritisk till att uppfostra och hantera en hund med hårdhänta metoder, ryck i koppel,  hot och smärta.
Hon menar att dessa metoderna skapar hundaggressiva och utåtagerande hundar.

Ingrid använder termen "hundsnälla hundar" och menar att det är målet vi alla bör eftersträva.
En" hundsnäll hund" får man genom att vara snäll mot den och inte utsätta den för ojust och orättvis behandling, när den pratar med andra hundar.
Den skadar inte andra hundar och kan hantera och umgås med alla hundar oavsett ras, storlek eller kön.

För att nå målet, måste hunden få träna.
Träna på hundmöten med olika hundar både snälla och mindre snälla.
Både genom att få vara lös men även kopplad gå på promenad tillsammans.
Även hundägaren behöver träna, träna upp sin skicklighet i att läsa av sin hund och andra hundar.

Det låter enkelt men det är inte enkelt.
Dett kräver att man har is i magen, det kräver att man har ett genuint intresse för hunden och dess språk.
Det kräver att man börjar lita på sin hund och dess fantastiska förmåga att hantera de konflikter som dyker upp längs med vägen.

Jag tycker att Ingrid har ett mycket sunt sätt att tänka, när det gäller hur vi ser på våra hundar.
Jag delar hennes åsikter och tänk i det stora hela, och vi är rörande överens om att de flesta aggressionsproblem mellan hundar handlar om rädsla hos hundägaren och stress hos hunden.
Rädsla pga av okunskap om hur hundar fungerar och reagerar.
Stress  pga. felaktig hantering/uppfostran, sjukdom/smärta eller dålig relation/bristfällig tillit till sin ägare.

Ingrid använder termen "korrigering" ofta,  och eftersom det används ofta för att beskriva obehag som påförs hunden, har det fått en väldig negativ klang.
Det kan betyda obehag, men det kan även handla om att man säger aa, man harklar sig, säger ajjaj eller använder  ett inlärt ord eller ljud som betyder bryt - titta på mig. Hon menar att vi alla "korrigerar" våra hundar och varandra när vi vill påverka och förändra.

På filmerna vi sett idag, använder sig Ingrid av vatten som hon sprutar på hundarna, när  hon vill bryta ett beteeende.
En metod som är ganska harmlös jämfört med många andra metoder, och som fungerar i vissa fall. Jag använder mig inte av metoden, utan väljer att använda andra metoder istället såsom större avstånd, och en inlärd signal som betyder bryt och jag strävar efter att inte hamna i situationer där hunden blir blockerad. Dock skulle jag mycket väl kunna tänka mig att använda vatten i en akut situation, om det finns risk för skada på någon, hund eller människa.

Jag hoppas Ingrid kommer att fortsätta sprida sin kunskap och erfarenhet, i arbetet med att få välfungerande, trygga och kloka hundar och människor.

Hur barnvänlig...

...skall hunden vara?
Har under årens lopp träffat åtskilliga hundägare som upplevt att deras hund uppvisat problem med barnen i familjen.
Hunden har i umgänget med barnen sprungit och gömt sig, morrat, nafsat och i en del fall bitit barnen.
Vad som också kommit fram är att hunden inte fått ligga i fred i sin korg, eller på annan plats där den lagt sig för att vila. Den har även fått vara leksak/lekkamrat, mer eller mindre frivilligt till barnen i familjen, och många gånger utan att någon vuxen varit med och övervakat det hela.
De flesta barn är spontana och oberäkneliga i umgänget med en hund.
De vill gulla, lyfta upp och bära, springa och jaga, pilla här och där och hela tiden kalla hunden vid namn.
Jag tycker att det är helt otroligt att hundarna står ut med denna behandling. Det gör de oftast ett tag, men efter ett tag börjar de flesta säga ifrån. Oftast genom subtila signaler som att gäspa och slicka sig om munnen för att sedan börja dra sig undan.
Det finns vuxna som på fullt allvar tycker att det är helt ok och att hunden skall finna sig i en sådan behandling, och att om den säger ifrån, är det ingen bra hund.
Men, hallå!!!!

Som en ansvarsfull hundägare är det ett måste att vara närvarande och övervaka barn och hund, så att inte hunden till slut, när den försökt komma undan utan resultat, måste morra, nafsa eller till och med bita ifrån, för att få vara ifred.
De allra flesta hundar är otroligt tåliga och finner sig länge och väl i leken, men till slut vill de inte mer.
Och när de inte vill, försöker de dra sig undan, ibland in under möbler för att få vara ifred. Barnen vill då gärna dra fram hunden, för de vill fortsätta leken, och då måste hunden säga ifrån lite tydligare, med ett morr.
Att låta barnen fortsätta leka med en hund som inte vill, är att äventyra hela hundens relation till både barn och vuxna.
Otaliga är de hundar som blivit avlivade pga av barnens tuffa lek i kombination med vuxnas nonchalans.
Rottveilertiken tex. som en jättevarm sommardag blev passad av morföräldrarna och där barnen tilläts hetsleka med den, tills den i ren utmattning sade ifrån genom att nafsa.
Föräldrarna avlivade den först och tänkte efter sedan, kanske var det inte så konstigt att den faktiskt nafsade, men då var den trogna familjemedlemmen redan död.

Man måste ha regler för barn som umgås med hunden:
1) Någon vuxen måste alltid övervaka vad som händer, så att man omedelbart kan avbryta leken och samvaron, så fort hunden visar tecken på att den vill vara ifred. Tex. lugnande signaler som att gäspa, slicka sig om munnen, vända sig om eller att helt enkelt försöka dra sig undan.
2) Har barnen svårt att låta hunden vara trots att man sagt ifrån, sätt upp en fysisk barrriär mellan barn och hund tex. en grind eller kompostgaller. Hunden på ena sidan med ett tuggben och barnet på andra sidan.
3) Lär barnen hur man klappar på hunden, inte uppifrån på huvudet utan underifrån under hakan. Hunden blir mer avslappnad och trygg med detta.
4) Barnen får under inga villkor bära omkring hunden, risken är stor att de tappar den, om den sprattlar. Hunden kan bli skadad, men den kan också bli skrämd och få rädsleproblematik i framtiden.
5) Barnen får aldrig tvinga sig på en hund, det är alltid hunden som skall komma frivilligt och bli klappad. Kommer inte hunden till barnen då vill den inte bli klappad, och då måste den få slippa.
6) Att låta barnen hetsleka och springa och jaga hunden är att be om problem. Stressnivån stiger snabbt hos hunden med risk för att den blir överdrivet bitig och det slutar ofta med att den nafsar barnen i ren stress.
7) Har man en valp eller en ung hund, vill den ofta gärna leka med barnen. Ofta leder det till att de leker för häftigt och för länge och att valpen/unghunden blir alltför uppvarvad och stressad. Då blir den bitig och svår att kontrollera, och det lär sig att med barnen finns det inga regler, det är bara att ge järnet!
Övervaka, avbryt i god tid och sära på dem innan det går överstyr.

Hunden är ingen leksak och skall inte heller behandlas som en sådan.
I de allra flesta fall som det uppstår problem mellan hund och barn, är det inte hunden som är problemet utan barnen.
Det jag skrivit om är inget nytt på något sätt, och givetvis vet jag att det på många håll fungerar alldeles ypperligt mellan barnen i familjen och hunden.
Men med tanke på att det finns problem så vill jag att vuxna hundägare med barn och hund, tänker till.
Tänker till och förebygger så att man slipper hamna i en situation när hunden biter barnet.
Det handlar helt och hållet om sunt förnuft.
Låt hunden få slippa vara barnens leksak och lär barnen att acceptera att hunden vill och måste få vara ifred.

Det finns inga barnvänliga hundar, det finns endast vanliga och vänliga hundar!!

Kl. 10.00 på förmiddagen är en bra tid...

...för att gå på promenad med mina hundar.
Oftast stöter vi inte på en kotte, och mina hundar kan springa lösa i lugn o ro.
De är väldigt lyhörda och duktiga på att komma när jag kallar, och de är säkra på hundspråket när de träffar en hund, men jag känner mig ändå tvungen att koppla dem när vi stöter på en annan hund.
Jag gör det för den andra hundägarens skull, därför att många blir väldigt osäkra när de stöter på lösa hundar. Mina hundar är hemskt nyfikna på andra hundar och vill mer än gärna hälsa på dem, och det gör de lugnt och bra, men man vet aldrig hur den mötande hunden är, är den rädd för hundar, vill jag inte förvärra på något sätt.
I den bästa av världar önskar jag mig dock en hundvärld där alla hundar kunde få vara lösa, få slippa kopplet, få slippa halsbandet runt halsen, få slippa alla koppelryck och allt obehag, och bara få ha det skönt på promenixen.
De skulle få ett väl utvecklat hundspråk på köpet eftersom de träffar hundar på ett naturligt sätt redan som små.
De skulle inte heller utveckla någon koppelaggressivitet mot andra hundar eftersom hundmötena skulle vara fria från obehag.
De skulle vara lyhörda för sin människa på ett helt annat sätt, eftersom man inte skulle förstöra hundens naturliga kontaktsökandet genom att dra i kopplet i tid och otid.
Dessutom skulle hundägaren vara tvungen att lära sig att kommunicera med sin hund på ett annat och bättre sätt än genom koppelryck, vilket skulle leda till en ömsesidig kommunikation på hög nivå.

Som sagt i den bästa av världar...