onsdag 13 oktober 2010

min unga hund = unghund

I hundkretsar pratar man ofta om unghundstiden som en prövningstid för hundägaren. Dvs. när hunden lämnat valpstadiet bakom sig och gått in i nästa fas i utvecklingen, då den blir könsmogen och då den börjar testa var gärnserrna går. Hos många hundar ser man detta redan efter 5 månaders ålder, när många hundägare fortfarande tror att de har att gör med en liten valp. Det är stor skillnad mellan en valp och en unghund, valpen är oftast mycket kontaktsökande och vill ofta och gärna komma och tanka trygghet hos sin matte/husse och gör alltsom oftast som vi vill, med ett glatt svansviftande. Den kommer när man kallar och den håller sig nära en utan att dra iväg på egen hand. Det är tacksamt att ha en valp runtomkring sig på det viset.
När den börjar ge sig iväg på fler o fler äventyr på egen hand, när nyfikenheten hela tiden drar iväg den på strövtåg längre och längre bort från sin ägare, när den inte lyssnar på vare sig sitt namn eller på inkallningsignalen, när den vill iväg till alla andra hundar den ser och känner lukten av, då är det ingen tvekan längre - valpen har blivit en unghund = tonåring.
Bella är där nu. Hon har varit hos oss i ca 3 veckor nu, och hon har gått från trygghetstankande valp till trotsande tonåring på ca 3 månader.
I förrgår var vi ute på en runda och eftersom hon älskar att få springa lös, kopplade jag loss, och sade varsågod. Det första hon gjorde var att springa in i någons trädgård där hon aldrig visat något intresse tidigare. Att jag kallade struntade hon fullständigt i, när hon väl var färdig där, sprang hon sina rundor och såg allmänt lycklig ut. Jag prövade att kalla in henne några gånger, men tji fick jag, Bella tittade på mig, vände på huvudet och tycktes säga " jag ser dig och jag hör dig och jag struntar i dig". Vet inte om hon tänkte på något överhuvudtaget, men det var bara att vänta in henne och bege sig hemåt, med en vag känsla av frustration inom mig.
Att bråka med henne hade inte hjälpt, det visste jag, och efter en stund sansade jag mig och insåg helt enkelt att nu är hon mitt i tonåren och testar var gränserna går.
För en hund som Bella, som från början hängt mig i hasorna hela tiden pga av otrygghet, är det faktiskt ett gott tecken att hon faktiskt vågar göra som hon själv vill. Det brukar jag säga till de hundägare som kommer till mig för rådgivning eller utredning med sin otrygga hund, när hunden vågar bli lite "olydig" dvs när den vågar ta ut svängarna lite, så är det alltid ett tecken på att de börjar bli trygga med sig själv, med sin ägare och med sin hemmiljö.
Däremed inte sagt att jag kommer låta henne få ta ut svängarna för alltid, vi fortsätter naturligtvis att träna på både lösträning och annat, men ibland måste man se på det hela ut ett större perspektiv.
Att ha en unghund i huset är ungefär som att ha en tonåring, man kommer ingen vart med att tjata och bråka, då skiter de bara i en, dvs. relationen får sig en rejäl törn. Att vara smidig, att ha överseende med ett o annat, att berömma och uppmuntra och att inte ställa för höga krav, är ett måste, för att tillvaron skall bli dräglig med tonåringarna. Och ibland när vi är trötta och helt enkelt undrar över om vi har ett eget liv överhuvudtaget och tonåringen bara är så odräglig, då är det bäst att bara gå ifrån och ta en timeout helt enkelt, tills man har ork till att vara smidig igen.:)
PS idag var vi ute igen och jag kunde inte låta bli att släppa henne en liten stund, och Bella var så fin och kom när jag kallade, då kändes det bra igen, och det är väl så livet är helt enkelt - ups and downs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar