Det är inte klokt hur snabbt hon har kommit till ro, och blivit trygg här hos oss. När hon kom var hon närmast som en virvelvind, stressad som bara den, och hon stormade fram helt utan någon som helst självkontroll. Pinpon höll på att bli tokig på henne, han som är så försiktig och en sådan gentleman, undrade vad det var för en pestråtta vi hade tagit hem. Han sade åt henne några gånger, men till slut fick han nog, och en kväll när hon helt utan några hämningar stormade fram där han låg i soffan, blev han så arg, så att jag trodde nästan att han skulle bita henne på riktigt. Hon tjöt som en stucken gris och han var så rosenrasande, och sedan var det bra.
Efter den händelsen och efter att de lekt tillsammans några gånger, så har det varit lugnt. Han börjar gilla henne mer och mer, och han har varit ett sådant helt underbart stöd, och en sån förebild för henne, med sitt lugn och sitt tålamod. Han lär henne hur det funkar hemma hos oss, och han har numer en ängels tålamod med henne. Han är min guldklimp och en helt underbar hund, och det hade man kanske inte trott för ett år sedan, när han var helt sönderstressad, jättejobbig och allmänt speedad och överaktiv.
Hundar som Dina, som kommer från hundhem, där de lever tillsammans med många andra stressade hundar, och där det råder stenhård konkurens om allting, får lära sig att kasta sig fram först för att få ta del av det som bjuds.
Hon är alltid snabbast framme och tränger sig först fram till allt, för att inte gå miste om något.
Kan inte få nog av kel, klappar och mys, så svältfödd på närhet, och vi ägnar oss mycket åt att bara mysa och kela. Hon har en sån härlig silkeslen päls, det är så mjukt och gott att smeka henne, och jag kan inte mer än hålla med forskningen som menar att både hunden och människan som klappar den, får en härligt lugn och rofylld känsla i kroppen av allt oxytocin som bildas.
Vi har en del att jobba med, då det finns en del saker som hon är osäker på och som antingen beror på att hon inte fått erfarenhet av det tidigare eller så har hon kanske råkat illa ut, vi vet som sagt ingenting om hennes förflutna.
Människor både inomhus och utomhus, kan var jätteläskiga, plötsliga ljud, speciellt uppifrån, kan skrämma henne mycket, och hundar som vi möter på vår promenad, är inte helt okej.
Men det går bättre undan för undan, och med min erfarenhet i bagaget vet jag att det tar tid att bli trygg och att vänja sig vid nya saker.
Pinpon är en som har lärt mig det, att med tålamod, kärlek och genom att få sina speciella behov tillfredsställda (i hans fall, att få vara lös varje dag och att få bli sysselsatt med olika uppgifter), så kan nästan vilken trasig hund som helst, blomma ut.
Koppelgåendet blir bättre och bättre, nu går hon oftast på min vänstra sida, där jag vill ha henne (Pinpon är på min högra sida) och hon drar inte lika mycket som i början, och hennes stressnivå har sjunkit avsevärt, hon följer mig inte lika mycket från rum till rum, och hon verkar ha hittat sin plats i vår familj.
Hon är väldigt valpig, och det var jag inte riktigt beredd på, nästan som en 4 månaders valp, men hon har charmat oss allihop, och när hon ibland tränger sig upp i soffan och lägger sig på mig, kan jag bara skratta åt henne, hon är så himla gullig, lilla dockan.
Faktiskt så har jag inte skrattat så mycket som sedan hon kom till oss, skrattat åt alla hennes tokerier och påhitt.
Pinpon däremot skrattar inte så mycket åt henne, han har blivit så himla seriös, så vuxen i sitt sätt, och han kan fortfarande tycka att hon är skitjobbig, men hans tålamod är stort numera.
Han skrattar mest när det är han och jag, vi är ett sammansvetsat team och jag överdriver inte när jag säger att den hunden skulle göra vad som helst för mig. Hans dyrkan är stor när han tittar på mig med sina fina ögon, och jag är bara så tacksam över den, och jag försöker att ha kvalitetstid med honom med jämna mellanrum, som att åka till skogen bara han och jag, eller att klickerträna, som han bara älskar. Då blir han så glad och harmonisk, jag ser hur hela han strålar av lycka över att få äga min totala uppmärksamhet.
Det är viktigt att ge varje hund egen tid med mig, för att bonda och för att lära känna dem bättre, och det gör att det blir mera tidskrävande att ha flera hundar.
Fick frågan för ett tag sedan om det är jobbigare att ha två hundar än en, och svaret är definitivt JA. Det är jobbigare, mera tidskrävande, betydligt mera skitigt hemma, det är dyrare, svårare att ordna passning men samtidigt så fantastiskt härligt när man fått rutin och ordning i vardagen.
Härligt och utvecklande och framför allt lärorikt att se hur dynamiken mellan hundarna fungerar, hur hundarna blir betydligt säkrare i sitt språk och i sin konfliktlösning, det är helt oslagbart och jag upphör aldrig att fascineras av deras fantastiska kommunikation. En hel del förstår jag men det är också många småsaker de konverserar om, där jag bara kan gissa mig till vad det handlar om.
Om alla hade möjligheten att ha två hundar, så skulle jag absolut rekommendera det för att verkligen lära sig det här med att förstå hundarnas språk, och det är oslagbart för hundarna med, som i de allra flesta fall, blir oerhört duktiga på att kommunicera med andra hundar.
Jag är så oerhört tacksam över att jag har den möjligheten, och att jag har två så underbara hundar.
Här kan ni se Dina och Pinpon på en våra rundor ägna sig åt att leta godis. Vilka godingar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar